BMW R1100R

Nakna hojar har funnits så länge motorcyklar existerat. Hojar var kåplösa från början, det är inget nytt. BMW uppfann varken något gammalt eller något nytt när de lanserade sin kåplösa hoj i två storlekar, den lilla R850R och den större R1100R.

Vad BMW ville med sin nya sportiga men ändå tourvänliga boxer, var att gå in och ta andelar av en del av hojmarknaden som växte i mode och trendriktighet; de nakna, sportiga och körglada hojarna.

R1100R är av typen av hojkoncept som kallas retro om den kommer ifrån andra märken, men inte om den kommer från BMW. Är det avskalat och rensat från kåpor, vindruta och annan flärd kallas det ofta just retro. Hos de andra.

En BMW brukar inte kallas retro. Men den R1100R som lanserades som jubileumsmodell när boxern fyllde 75 år är definitivt retro. Den hade både ekerfälgar och klassisk svart lack med vit dekorrand.

 

Vi har fått lära oss att BMW inte sneglar på andra när de gör något, möjligtvis ser de ett koncept de gillar och låter sig influeras av, men där stannar också likheterna. Tankesättet BMW har på bilsidan är inte det samma som de har på motorcykelsidan. Åtminstone märks det i alla fall inte på samma visuellt präglade hakutstick.

Bilarna är nästan alltid sportiga, lyxiga, snygga och linjesköna medan vissa av hojarna ofta kan kännas som formgivningsmässiga spektakel ögat måste vänja sig vid. Oftast gör de det också och ögat brukar snart också trivas väldigt bra.

 

R1100R var, när den kom, i stort sett en helt ny produkt. Visserligen byggde ramen på den tidigare R1100RS och telelevergaffeln hade vi också sett tidigare. Vid tidpunkten för R1100R:s lansering satt också BMW:s paraleversystem baktill som det redan gjorde på de flesta av hojarna i BMW:s sortiment.

Telelevergaffeln som med sin infästning på motorn och dykfria funktion vid bromsningar understryker känslan av en annorlunda hoj. Paralever, som är systemet som används av bmw för att reducera kardanaxelns hisseffekter vid gaspådrag och motorbromsning, är kanske inte lika utseendemässigt annorlunda men väl en bra och genomarbetad konstruktion.

Talar vi visuella effekter är R1100R verkligen en udda fågel. En del skulle till och med säga att den är ful eller gubbig. Om den är snygg eller ej är upptill köparen att avgöra, men räknar vi bruksvärde finns inte skönhet med som parameter. Eller så är smaken sådan att R1100R faktiskt är snygg i förhållande till det den verkligen är.

Den är hur som helst ganska respektlös mot klassiska motorcykelformgivningstraditioner. Men det är ett helt annat kapitel.

 

Ägarkåren klagar inte på mycket. Det är inget som brukar gå sönder utan föreställningen om att bmw skulle vara närmast en oförstörbar bruksmaskin gör sig gällande på bmw R1100R. Några horder av problem har inte infunnit sig på R1100R och detta förvånar kanske inte så många heller.

För många av märkets fanatiker är tillförlitligheten ett ledord och så länge man sköter sina hojar brukar problemen vara likt Olle, motad i grind. Bruksspannet för den här hojen sträcker sig, utan att göra avkall på något annat än möjligtvis för avsaknaden av kåpa, över en rad uppgifter.

Du kan utan problem sätta fingret var än på Europakartan du önskar åka och din R1100R tar dig dit. Den är lika duglig till pendelåkande till och från jobbet.

 

Körglädje är det inte heller ont om så länge hög effekt och låg vikt känns som parollord för ett glädjefyllt gasande.

Med tanke på vad hojen klarar av att täcka för uppgifter känns inte den utseendemässiga aspekten som något att ens höja ett ögonbryn över. Jag vågar också lova att få av de som köpt en BMW R1100R har blivit besvikna av en sådan detalj. De som köper en BMW R1100R, vet ofta redan vad de kommer att få. De får en pålitlig motorcykel med en stor skopa personlighet och därtill en massor av attityd. Det sista är inte sett ur ett ungdomsmodernt tolkningsperspektiv.


Publicerat i MC-Nytt nummer 5 2009
Text: Henning Svedberg