Aprilia SL 750 Shiver

Motorcykelns termometer visar 36 plusgrader och nog är det tryckande varmt trots att jag befinner mig på flera hundra meters höjd, 15 mil norr om Venedig. Den vattenkylda 750-twinnen svettas efter ett hårt pass längs branta serpentinvägar. Vi rastar under ett träd av okänt fabrikat och har sällskap av en äldre bonde med en traktor av märket Landini. Gubben pratar och gestikulerar så hans tuggade cigarett nästan faller ur mungipan. En trevlig stund trots att vi inte förstår varandras språk. Avgassystemet på nya Aprilia SL 750 Shiver väcker uppmärksamhet och så även hos bonden.

Tidigare samma dag träffade jag designern Alberto Cappella i Aprilias utvecklingscenter i Noale utanför Venedig och ställde frågan vad han gillar bäst på Shiver.

– Formgivningen baktill är jag mest nöjd med. Den har en egen design som väcker både positiva och negativa känslor, sa han.

Ur slutrören strömmar en arg sång och bakdelen ser faktiskt ut därefter. Blinkersen har samma pilform och man blir gärna stående och betraktar designlösningar. Alberto ritade första skissen den 3 mars 2005 och bara två år senare står hojen klar. På frågan hur det känns att se sina »teckningar« i färdigt skick på all världens gator svarade han:

– It makes me shiver!

Bergsbonden plattar till sin fimp mellan träsko och asfalt. »Aprilia« mumlar han och tar fram tobak och rullar nytt. Ciggens vita papper får samma färg som rullarens fingrar vilka pekar på ännu ett blickfång hos Shiver, nämligen den sidmonterade Sachsdämparen.

På Cappellas första designskisser sitter den på vänster sida, men kedjan och bakre cylindern stal utrymmet så dämparen fick flytta till högerflanken. Utan att vänta mig ett svar frågade jag vad Cappella gillar minst hos den färdiga produkten.

 

– Mätarhuset hade vassare form och linjer i stil med bakdelen men det fick stå tillbaka av tillverkningsskäl, medgav han.

Mätarhusets innehåll är däremot föredömligt. Varvräknaren är analog och intill sitter en digital display där hastigheten visas med stora och tydliga siffror. Bondgubben skakar på huvudet när jag knappar mig fram i menyerna. Här finns termometer, klocka, språkval, varvtider, bakgrundsljusstyrka samt en del annat. Landini-traktorn har ingen instrumentering och ett järnstag från gaspedalen talar till motorn. Aprilian är ett ufo i jämförelse. Orden »no gas« och »electric« räcker inte för att förklara tekniken med ride-by-wire. Förmodligen tycker gubben att jag verkar kaxig. Vi tar plats på varsin springare och startar.

Shiverns basmotor överröstas av den gamla traktorn. »Perkins« hojtar gubben glatt och puffar svartrök ur skorstenen. Själv drar jag upp Shiverns framhjul med gasrullen och innan första kurvan låser jag bakhjulet som ylar ut i en bred sladd. Gubben försvinner i backspegeln och jag flyger iväg med ett vrål mellan bergen. Som jag trivs!

Körställningen passar både kort och lång trots att motorcykeln har kompakta mått. Benfållorna i tanken räcker och blir över för 186 centimeter förare. Sadeln är rejält skålad och jag sitter utmärkt, passagerarsadeln är däremot hårt och tillvaron mer ansträngande för en eventuell passagerare. Det här är ingen långfärdsmotorcykel om någon trodde det.

 

När motorn varvas över 6 000 varv vibrerar fotpinnar och sadel, men inte så det stör. En sak som däremot stör är att bakdämparen från Sachs upplevs stötig i låg fart och mjuk när det går undan. Och undan går det. Motorn har ett skönt vrid och motorbromsen är kraftig men ändå förlåtande vilket möjligen kan tillskrivas ride-by-wire tekniken som ska fungera lite som en slirkoppling vid häftiga nerväxlingar.

Vid 8 700 varv lyser växlingslampan, vilket går att ställa om i färddatorn för det finns mer att ta av. Maxvarvet ligger på 9 800 och toppfarten uppges till 210 km/h vilket säkert stämmer men är ganska oviktigt då hojen är roligast i lägre hastigheter.

Jag vänder söderut och ner från bergen igen. Före varje kurva plågas radialbromsarna, mest för att det är så kul. Utmärkt bromseri både fram och bak! I byn Miane tar jag fel på blinkersreglaget och färddatorväljaren, som manövreras med samma handgrepp och sitter alldeles ovanför. Ingen bra placering!

Shiver är lika rolig på kurviga vägar som i stadstrafik och säkert även på bana. Den är nybörjarvänlig men för den skull inte tråkig för vildare förare. Ride-by-wire fungerar bra om den är rätt inställd. Mitt första exemplar var svarade sämre på låga varv jämfört med den senare. Vi skiljdes som vänner men återses tidigast i augusti. Leveranstider är ett problem och där måste Aprilia bättra sig.

 

Plus:
Passar många då den är både rolig och lättkörd. Avancerad teknik och italiensk design för under hundratusenlappen.

Minus:
Bakstötdämparen samt Aprilias leveranstider. Färddatorknappen förväxlas lätt med blinkersknappen.

Publicerad i Bike nummer 8 2007.
Text: Jimmie Öbom

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser