Bild
Nästa artikel

Den nya skolan

Reportage

På öde parkeringar, övergivna flygfält och i skumma industriområden växte en ny generation stuntare fram.

Att både Youtube och mer trimvänliga ­mopeder blev tillgängliga för en större grupp gasglada yngre personer under den här tiden spelade sannolikt en stor roll i utvecklingen. Det var mitt i den här vevan som Martin Kallsäby ­snubblade in i stuntvärlden.

Från gården utanför Västerås där han växte upp plöjde han stuntfilmer på Youtube. Influenserna kom från USA och från franska åkare som var tidiga att ta sporten vidare med allt svårare trick. Med tiden dök även klipp med duktiga svenska moppestuntare upp. Martins gudfar hjälpte honom att svetsa tolvplatta på hans Yamaha Aerox och så var han igång. Efter att körkortet togs köpte Martin en supermotardutrustad KTM 450.
– Först var det bara gata men efter tag provade jag lite cirklar och andra grejer med den. Vi, jag och en kompis, började köra med gänget i Superretards och genom dem lärde vi känna mer stuntfolk, berättar Martin.

Som hos många av den nya generationens stuntare identifierar Martin sig nästan mer som stuntåkare än motorcyklist. Hans körstil präglas av tekniskt svåra trick och en strävan efter att få rörelserna att se okonstlade ut. Tricken sätts efter timmar av nötande på öde parkeringsplatser. Just nu handlar mycket om att kunna hoppa från olika positioner under en wheelie. Istället för den gamla skolans stunt med hög fart, eld, gnistor och massiva burnouter liknar flytet med de tomgångs­höjda sporthojarna mest något från ­skateboard- och BMX-kulturen. Den nya generationens stuntare har inte riktigt brytt sig om att passa in i de ibland snäva ramarna när det gäller motorcykelåkning. Oavsett om vi gillar det eller inte kommer de att fortsätta dreva ner sporthojar och banka ihop ­bensintankar för att sätta mer ­avancerade och snygga tricks.
– Vi är moppegrabbar som inte växt upp utan bara köpt dyrare grejer, så känner jag mig i alla fall, säger Martin.


Även om han själv haft körkortet länge och ibland faktiskt känner sig som motor­cykelåkare så har flera av de duktigaste sporthojs- och motardstuntarna i dag inte brytt sig om att ta motorcykelkörkort. Med många av de vanligaste modsen kommer vissa ­svårigheter att framföra hojarna lagligt på gata. Precis som racefolket rullar därför många stuntåkare omkring i mindre skåp­bilar under helger och annan ledig tid.
Första gången Martin fick chansen att köra en stuntkittad sporthoj var när en bekant lånade ut sin motorcykel till honom under en träff på Barkaby flygfält utanför Stockholm. Känslan att kunna kontrollera en sporthoj på det sättet slog alla hans tidigare upplevelser från moped- och motard­åkningen. När Martin en tid senare hittade en fullt stuntutrustad Kawasaki ZX-6R 636 på Blocket slog han till. Just 636:an, helst av årsmodell 2003 eller 2004, är en särskilt ­populär stunthoj. Den är lagom stor, väl­balanserad och relativt stark i botten av registret. Utbudet av både reservdelar och stuntprylar är även bra för modellen.

Det största problemet för stuntåkare är att hitta en plats att köra på. Och att lyckas behålla den. Oftast funkar det tills någon börjar klaga och då är det nästan i alla lägen kört. Attityden hos de etablerade stuntarna är därför att det är bättre att snacka med folk som undrar vad de sysslar med snarare än be dem dra åt skogen.
– En sprucken ram går att svetsa men det går nästan aldrig att få tillbaka en bra spot om man förlorat den, säger Martin.
Hänget på parkeringen och gemenskapen är en stor del av dagens stuntscen. När någon sätter ett trick blir andra åkare ofta lika glada. Men det taggar även andra att försöka sig på det. De kraschar, ger sig på det igen, kör sönder något och får hjälp att laga det.
– Det händer att man är borta en hel ­eftermiddag men aktiv körtid har kanske ­varit typ en kvart. Resten av tiden har man bara snackat skit, typ vad man ska göra med hojen i vinter, säger Martin.

För hans del innebar den inkluderande inställningen hos stuntåkarna att han snabbt hittade folk att åka med när han flyttade ner till Skåne för ett par år sedan för att lära sig mer om jordbruk. För dem som är nyfikna på stuntåkning finns ett säkert råd.
– Man åker bara ut till de skummaste industriområdena på nätterna och lyssnar efter ljudet av en sporthoj som går med förhöjd tomgång, skramlet av krascher och någon som svär, tipsar Martin. 
 
Tricken sätts efter timmar av nötande på öde parkeringsplatser
Just den här asfaltsplanen hittade Martin och några andra stuntåkare mitt i centrala Malmö.
Handbromsen till bakhjulet är ett måste för mer avancerade trick.
En sprucken ram går att svetsa men det går inte att få tillbaka en förlorad spot.
Att ”denta” tanken gör att du sitter säkert under wheelies.
Martin Kallsäby har kört stunt sedan moppeåldern.
En väl insliten skåpbil är stuntåkarens andra bästa vän.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.