5 maj, 2024
Många anser Virago ha en ganska tam framtoning men just XV 535 har betydligt tuffare linjer.
I Sverige har den enbart sålts med ett högt och brett styre medan andra marknader haft ett rakt T-bar som alternativ. Det finns förresten som tillbehör från den svenska importören.
Från 1994 utökades modellen med en variant som fick tilläggsbeteckningen S. Den hade betydligt mer krom och kostade ny 3 000 extra och såldes i fyra år parallellt med den vanliga. Från 99 ersattes båda av modell dx med precis samma teknik.
Motorn är en okomplicerad historia, en luftkyld V-twin, men driver bakhjulet med hjälp av en kardan. Den är tillräckligt stor för att driva fram motorcykeln ganska vettigt även på motorväg. Cylindrarna är vinklade hela 75 grader och för att de små cylindrarna inte ska se för ynkliga ut, har konstruktörerna satt på jättestora topplockskåpor. Bägge avgasrören är dragna utmed högersidan, tufft kortade och läckert snedkapade, slashkuttade.
Trumbroms bak och enkelskiva fram är hela bromsutrustningen och det räcker för den lätta maskinen. Instrumenteringen består bara av en hastighetsmätare.
De första årsmodellerna hade en tank på bara 8,6 liter, men den förstorades 1990 till 13,5. Huvudtanken befinner sig för övrigt under sadeln och bullen framför föraren var bara en attrapp tills de extra fem literna tillkom.
Modell DX var lite lyxigare med tvåtonslack, pösigare stoppad sadel och mycket krom.
Det är en populär begagnathoj och utan speciella svagheter. Enda fenomen är att transmissionsljudet viner olika högt på olika exemplar, utan att det är något farligt. Många växer ur sin Lill-Virago och vill ha en större maskin. Positivt på så sätt att det kommer ut många Lill-Virago på begagnatmarknaden så att de blir tillgängliga för en växande skara entusiaster.
