Superbike-replikan Honda VTR 1000 SP-1

Hondas avdelning HRC (Honda Racing Corporation) som är specialiserade på att förfina och vidareutveckla främst produkter som det skall tävlas med, fick i slutet på 90–talet i uppgift att bygga en motorcykel som kunde plocka ned den sedan länge ledande tillverkaren i Superbike–VM, Ducati, från tronen.

Fabriken byggde redan exklusiva produkter som sålde bra, men bara för att visa att de kunde om de ville blev uppdraget att bygga en V-twin som konkurrerade ut det italienska fullblodet från Bologna som då hette Ducati 996. Då som nu ansågs regelverket alltför mycket gynna Ducatis koncept med V-twin framför radfyra, Honda beslöt sig alltså för att slå Ducati i deras egen nisch 

Honda VTR 1000 SP-1, eller RC51 som den heter på HRC-språk, skapades utan några restriktioner eller begränsningar från fabriken. Trots att det fanns en tidigare gatversion, VTR 1000 F, användes nästan inga delar alls från den då de inte ansågs motsvara kraven från HRC. SP-1 är i stället en äkta racer, på motorns magnesiumkåpor står det också mycket ritigt HRC ingjutet.

SP-1 byggdes, lanserades och ställde upp i Superbike–VM 2000. Naturligtvis vann den direkt – och Ducatis dominans var bruten.

 

Hur var gatversionen av hojen att köra? När den provkördes samma år som den kom gillades den av testförarna för dess mycket stadiga chassi, fina balans och grymma bromsar. För aktiv körning var den en favorit och den långa hjulbasen gjorde att den aldrig upplevdes nervös i styrningen, varken på kurviga landsvägar eller ens på bana. 

Den negativa kritik som motorcykeln fick var bland annat den mycket höga ettan som bidrog till att SP-1 blev jobbig att hantera i långsamt tempo och stadstrafik. Kopplingen, dynghård, fick användas flitigt. Dessutom satt man högt på motorcykeln med mycket vikt på armarna vilket var tröttande för -förarna. Motorn var dock snäll i sin karaktär men upplevdes som lite tam i registret. Men den drog fint från låga varv ända till toppen utan att protestera. Insprutningen krävde dock en mjuk gashand för att få flyt i körningen. 

Kvaliteten var utmärkt och den saknade helt barnsjukdomar. Och än idag när man ser en SP-1 slås man av dess finish – det vore lätt att tro att det var en modern motorcykel man såg om man inte visste historiken. En favorit än idag!

Publicerad i Bike nummer 3 2015. 
Text: Christer Miinin
Foto: Bikes arkiv

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser