Provkörning: Yamaha MT-10

Det finns bara en fråga som alla vill veta om nya Yamaha MT-10. Har Yamaha äntligen levererat en naken YZF-R1 som kan leva upp till förväntningarna? Efter den lite för mjuka Fazer 1000 och besvikelsen FZ1 är svaret ett rungande ja. MT-10 har allt för de motorcyklister som trånar efter en huligan med 160 hästkrafter. Men det är även en hoj som kommer att göra intryck på ägarna till den praktiska Fazer 1000, vilket är imponerande.

Generellt när en tillverkare avslöjar en ny streetfighter brukar de prata mycket om effektkurvor och att den nya motorcykeln har ett sporthojschassi. Dessa påståenden stämmer även på MT-10 som har fått ett sportigt chassi samt fått ärva R1:ans Crossplane-motor med, enligt tillverkaren, 158 hästkrafter på bakhjulet. Men under denna lansering spenderade Yamaha lika mycket tid att prata om MT-10:s effekt som dess praktiska detaljer. Exempel på detta är inbyggda fästen för packväskor, avslappnad körställning och vindskydd.

Enligt Yamaha vill motorcyklister som kör nakna hojar hellre ha ett användbart mellanregister än galen toppeffekt. Vevaxeln är 40 procent tyngre än R1:ans vilket gör att vridet på 111 newtonmeter levereras lägre i varvtalsregistret. Även om vi alla gillar teknologin från sportmotorcyklar menade Yamaha att en naken hoj för gata inte behöver detta eftersom det bara genererar ett högre pris. Om jag ska vara ärlig lämnade jag den tekniska presentationen lite orolig för att MT-10 kanske var lite för praktisk, den har till och med farthållare. Jag som hade haft siktet inställt på att köra en galen naken R1. Som tur var behövde jag inte oroa mig länge.

MT-10 har faktiskt en kortare hjulbas än R1 men känns ändå inte kompakt. Körställningen är lika rymlig och avslappnad som du förväntar dig av en naken hoj och fotpinnarna är placerade på lagom höjd. Ett tryck på startknappen och motorn levererar genast samma skönsång som R1 men jag märker efter några drag i gashandtaget att den tyngre vevaxeln sett till att varvräknarnålen inte har lika bråttom upp och ner som på brodern. 

MT-10:s koppling med slirfunktion är lätt att använda och den klara instrumentpanelen har samma intuitiva layout som R1. Allt tyder på att det här är en beskedlig motorcykel, vilket den är om du inte vill ha mer.

När en ny naken hoj ska provköras är prio ett alltid att se hur den sköter sig på bakhjulet. Så snart vi kom ut på en öde raksträcka ryckte jag in kopplingen på andra växeln med traction control aktiverat. MT-10:ans framhjul var snabbt uppe i luften och där stannade det, länge.

Crossplane-motorn har ett riktigt starkt mellanregister vilket gör att så snart du fått upp framhjulet kan du mata i växlarna.  Skulle framhjulet falla lite finns det rejält med kraft för att lyfta upp det igen. Det är otroligt vilket mellanregister MT-10 har fått. Yamaha har placerat vridmomentet under 9 000 varv vilket inte bara gör den till en bra wheeliemaskin utan den är även enkel att köra.

Du behöver inte köra på bakhjulet överallt utan du kan lugnt låta mellanregistret sluka mil tack vara den avslappnade gången från Crossplane-motorn. Gasresponsen i standardläget är mjukt och följsamt, A-läget lägger till lite mer sting och det mest aggressiva B-läget är helt galet abrupt. Traction controlen saknar en IMU men den fungerar perfekt och tillåter framhjulet att lyfta. Detta tillsammans med hanterbarheten är imponerande och passar MT-10:s delade personlighet.

Chassit är väldigt likt R1:ans och det kommer inte som en överraskning att den fungerar bra i kurvorna. Det som däremot överraskade var stabiliteteten. Trots sin korta hjulbas upplevs MT:n riktigt stadig rakt fram samtidigt som den tar kurvorna lika bra som sina konkurrenter. Fjädringen är hårt inställd men det är inget större problem eftersom den är fullt justerbar. När det gäller bromsarna skulle jag gärna sett ett initialt bättre bett och lite finare känsla. Och när jag ändå gnäller lite gillar jag inte placeringen av fotpinnarna för passagerare som ofta fastnar i stövlarna. Men de här problemen är inte stora samtalsämnen när det gäller MT-10.

En snabb sökning på internet visar att meningarna går vitt i sär gällande designen på MT-10. En del gillar den, andra hatar den. Jag måste erkänna att jag inte är överförtjust i fronten men den ser faktiskt ut så här av en orsak. Designen ger ett bättre vindskydd än du vanligtvis får på en naken hoj. Den kanske ser lite märklig ut men den fungerar i praktiken och det finns ett tillbehörskåpglas som gör den ännu mer praktisk.

Efter många besvikelser under åren när det gäller streetfighters från Yamaha har de äntligen lyckats. MT-10 är kanske inte den snabbaste och starkaste streetfightern på marknaden men det är den hoj som erbjuder den bästa balansen mellan prestanda och praktiskt användande utan att ta bort busfaktorn. För mig gör dessa extra dimensioner av användbarhet den till en toppkandidat i klassen trots sitt annorlunda utseende.