Provkörning: Kawasaki Z H2 SE – Komprimerad krutrök!

År 2015 lanserade Kawasaki den helt vansinniga H2R, en hoj som man inte fick köra någonstans. För högljudd för bana och helt utan landsvägsmässiga attribut. Men vilken maskin! 326 hästar uppe i fart med trycksatt luftbox via RAM-AIR-systemet gav den en osannolik acceleration på noll till trehundra på endast 26 sekunder! Efter att par år lanseras nu en ”streetfighter”-version av kompressormonstret, Bike har provkört.

Kung i hamnen. Kawasaki Z H2 bländar betraktaren med extrem linjeföring och drömlikt glitter i lacken.

Missförstå oss rätt nu, den nu provkörda Kawasaki Z H2 SE är inte den första gatgodkända kompressorhojen från Kawa. Kawasaki H2 (i modern tappning) kom redan 2016 som en tämjd variant av H2R och som med 200 hästar ansågs rimlig att hantera för gatknutten. Den har senare trimmats till hela 231 hästar, senast 2019. Efter H2 kom sporttourern H2 SX som med packväskor och omarbetad motor lämpade sig ypperligt för touringuppdrag. Bike testade detta, med undertecknad i sadeln, under en fakir-resa ner till Tyskland och Nürburgring där vi startade vid fyra på morgonen och anlände Adenau cirka 11 timmar senare. H2 SX väger in på hela 260 kilo fulltankad men med 200 hästar gjorde den ändå skapligt ifrån sig under förarkursen på Nürburgrings nordslinga.

Instrumenteringen är ok, inte mer. Vi saknar yttertempmätare, vald hastighet för farthållaren, och distans till tom tank. Likväl borde det på en såpass dyr hoj finnas ett USB-uttag framme vid styrhuvudet. Fränt med laddtryck och nedläggningsgivare!

Men en nakenhoj saknades i segmentet. Sagt och gjort så under början av 2020 presenterade Kawasaki en avklädd version av H2:an med samma trim som SX:en, nämligen 200 hästar och 140 newtonmeter. Mer normal landsvägshoj, än de busiga kollegorna från bland annat Ducati och KTM, riktar kanske Kawasaki in sig på den inte fullt så adrenalintörstande knutten. Z H2 SE väger in på modiga 239 kilo vilket är drygt 40 mer än den lättaste i bus-segmentet.

Brembos Stylema-ok passar som hand i handsken på supercruisern Z H2.

Till i år har Z H2 fått en uppdaterad systermodell med tillägget SE. Det innebär i korta drag elektronisk fjädring och nya bromsar framtill där en stöddig radialpump från Nissin matar två Stylema monobloc-ok från Brembo. Bra doningar när de 200 hästarna matar på under accelerationen på motorvägen. Vi har just knagglat oss genom rusningstrafiken ut ur Stockholm, på väg norrut mot Uppsala, och helt plötsligt släpper det, jag har fyrans växel i och håller stumt. Accet är helt vansinnigt, ju fortare det går desto mer effekt matar motorn på med. Mer varv, mer effekt och hela tiden linjärt och utan plötsliga överraskningar. Med kompressor kan man onekligen bygga frän och massiv effekt utan att offra körbarhet. När ryggsäcken börjar släppa från ryggen och nackmusklerna skriker av utmattning släpper jag av. I hastigheter som inte bör nämnas i skrift matar kompressor-Kawan fortfarande på med extrem leverans av effekt och vridmoment, det känns som den aldrig vill sluta. Vindskyddet är minimalt och vill man utnyttja farten bör man ha en rejäl tjurnacke för att orka med.

Genom det giftgröna gallret sugs luften bokstavligen in…
…och vidare genom det svarta plaströret in i den röda kompressorn, maxad urkraft!

Kawasaki Z H2 SE är utrustad med all den senaste tänkbara elektroniken i fråga om förarunderstöd. Det är på en sådan här hoj verkligen befogat. På sexans växel över små gupp kände jag flera gånger anti-wheelie-controlen hjälpa till att hålla nere framhjulet. Förvisso i mycket höga hastigheter men just kombinationen, upprätt körställning och mycket effekt, ger stor hävstångseffekt när fartvinden pressar på föraren.
De olika körlägena rain, road och sport påverkar både fjädringen och effektutvecklingen i motorn. Jag provade både road och sport och road ger klart märkbart mer komfort och här hålls framhjulet klistrat mot asfalten under acceleration. Sportläget tillåter faktiskt riktigt sköna powerwheelies och gasresponsen är i mitt tycke perfekt. Hojen är utrustad med en bra kalibrerad quickshifter som tillåter både upp- och nedväxling utan koppling. Fungerar bättre på höga varv än låga och definitivt bäst under aktiv körning. Under vardagligt pendlande kan en viss kopplingsassistans vara fint vid ”lågvarvsväxlingar”.

Man undrar hur fort denna hoj verkligen går, orkar förare och maskin närma sig 300 på en avlyst teststräcka?

På kurviga vägar runt i södra Sörmland kan Kawan enklast beskrivas om trygg och stabil. Någon busighet kan inte direkt upplevas, förutom då det magiska accet. Hojen styr fint och stabilt genom kurvorna och bromsarna biter i helt suveränt när kurvan kniper åt mer än man trodde. Att slänga hojen från höger till vänster tar sin lilla tid och rycker man för hårt protesterar chassit. Det bästa är att låta det ta sin tid och söka efter det fina flytet. Då belönar Kawasaki Z H2 SE dig med fin körbarhet och ett dovt morrande som hela tiden berättar; jag är beredd på attack!

För härligt kurvande ska man låta Kawan ta sig tid att byta kurs, utan onödigt ryckande i styret.
Kawasaki Z H2 SE, en städad naked bike med grymt potent motor.
Sportläget tillåter skönt höga power-wheelies, hela tiden med säkerheten i behåll.
Bikes utsände i ett soligt Mariefred med ett giftgrönt kompressormonster som sällskap. Skinnställ och 30 plusgrader funkar fint vid körning, lite sådär vid producerande av stillbilder.

Text: Linus Bankler, foto: Gerry Nordström

Andra intressanta nyheter för dig

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: