KTM 1290 SuperDuke R

Jag kan inte komma ihåg när jag körde en dålig motorcykel senast, och då blir det ändå en hel del nya modeller som passerar varje år. Däremot händer det ibland att det dyker upp hojar som inte riktigt kan leva upp till de högt ställda förväntningar man har, förväntningar som kan ha sin grund i ens egen relation till ett speciellt märke eller modell eller förväntningar som är en produkt av en intensiv marknadsföring. 

I fallet med KTM SuperDuke R har lan­seringen föregåtts av en extrem kampanj under det senaste året – stenhårda koncepthojar samt attityd– och adrenalinstinna videoklipp har med all önskvärd tydlighet indikerat både modellens fokus men också prestanda­nivå. Och därmed också drivit upp sagda förväntningar till rekordnivåer. 

Det var således med ett visst mått av skepsis jag närmade mig min tilldelade ­SuperDuke vid launchen i spanska Marbella; skulle hojen visa sig vara ett luftslott, har KTM tagit i så mycket att den är helt okörbar eller skulle den leverera?

 

Som företeelse markerar SuperDuke ett viktigt steg för KTM, första generationen från 2005 var nämligen den första modellen som utvecklades från grunden för enbart gata, det segment som KTM nu storsatsar på att ta marknadsandelar i. Det är också därför som 1290:n direkt får ett R bakom SuperDuke – ingenjörerna i Mattighofen drämmer så att säga till med storsläggan direkt.

SDR har utvecklats parallellt med 1190 Adventure och motorn är i grunden densamma. De extra kubiken, 106 stycken, kommer av 3 mm ökat borr och 2 mm slag. Det handlar alltså inte om en avkåpad RC8 R utan en helt ny motorcykel.

– Den första prototypen var baserad på en RC8, berättar Hermann Sporn som i allt väsentligt är pappa till hela konceptet SuperDuke. Den gick som fan men var svårkörd och lömsk. Det stod snabbt klart att det var bäst att börja med ett blankt papper.

På det tekniska planet är den en spjutspets och har givetvis flerläges traction control och ABS. Dessutom är hela hojen certifierad ­enligt ISO 26262 – Functional Safety Standard – vilket inte är ett krav (ännu) på motorcyklar.  Det innebär bland annat att bromsljuset tänds även om givaren är trasig då systemet istället registrerar trycket i bromskretsen och att helljuset tänds auto­matiskt om halvljuslampan går sönder. Små detaljer kan tyckas men de visar tydligt ­vilken nivå KTM lagt ribban på. 

det första som slår mig i sadeln är den avslappnade körställningen och den vibrationsfria gången. Mycket energi har lags på körbarheten i låg- och mellanregister samt på delgas och det märks – stenkrossgången hos förra SuperDuke är ett minne blott. Fjädringen är väl avstämd och följsam och gör tillsammans med den höga sexan 1290 till ett ­oväntat komfortabalt pendlaralternativ. Redan vid 3 500 varv förfogar högernäven över 100 Nm (av maximalt 144), då går det ungefär 120 km/h på sexan, och även om såväl slirkoppling och växellåda fungerar perfekt går det utmärkt att bara rida på oceanerna av vrid.

Motorkaraktären på lägre varv är lite som Bamse – stark men snäll. Petar man däremot ner ett par växlar och ger fullt blir den helt vild och snudd på exploderar ur sig alla 180 ­hästar. Kopplar man ur traction controlen helt skickar den framhjulet till väders på trean på enbart gaspådrag och har man sådana böjelser går det nog att gunga upp den på femman också – utan koppling. 

Tre motorlägen finns; Rain, Street och Sport där det första ger 100 hästar och en väldigt restriktiv traction control. Street och Sport har full effekt och tillåter i ökande grad mer hjulspinn. Gasresponsen bli också mer och mer direkt. ABS:en har ett extra Supermoto-läge där man kan låsa bakhjulet och den går dessutom att stänga av helt.

 

De fantastiska vägarna runt Rhonda bjuder på en ständig ström av dolda kurvor men 1290 låter sig hela tiden lotsas dit jag vill, samtidigt som den uppviglande viskar ”fortare” i mitt lättpåverkade öra. Det står snabbt klart att KTM har skapat en alltigenom fantastisk motorcykel och motvilligt lämnar jag tillbaka nycklarna på kvällen. 

Kördag två förläggs främst på förnämliga Ascari, en 5,5 km lång bana som enklast beskrivs som ett samlingsalbum av världens bästa racerbanekurvor. Teknikerna från KTM ställer om chassit till manualens sportläge vilket snabbt suddar ut mitt enda egentliga minus från gårdagens gatkörning – att gaffeln niger väl mycket under hård inbromsning. Och på tal om bromsarna, M50-oken från Brembo, samma som på Panigale, har ett grymt bett.

KTM 1290 SuperDuke R är en brutalt snabb men ändå lättkörd motorcykel. Slutbetyget stavas med sju bokstäver – H A B E G Ä R.

Plus: I alla avseenden välbalanserad. Grymt stark men ändå körbar motorkaraktär. Fint chassi och bromsar.
Minus: Multifunktionsdisplayen i ­instrumenteringen är svåravläst i  vissa ­ljus­förhållanden. 

Publicerad i Bike nummer 1 2014
Text: Magnus Wallner
Foto: Sebas Romero, Frances Montero, KTM