Ducati Scrambler

Det här är en så kallad ”big deal”. För att betona vilken viktig motorcykel det här är för Ducati har de gett den sitt eget märke, tekniskt sett är det nämligen en Scrambler Ducati. Ducatis ledord är prestanda och teknologi, medan Scrambler står för en annan slags ideal – som förväntas öka deras försäljning med 30 procent. Mellan 1962 och 1974 tillverkades den encylindriga modellen för den amerikanska marknaden och nu har de alltså plockat upp den igen, som om de aldrig slutat. Lanseringen är förlagd till Palm Springs och under en dag fick jag som enda skandinav möjligheten att köra Scrambler Icon på slingriga bergsvägar.

Faktum är att det finns fyra Scramblers. Icon är basmodellen, sen finns även Urban Enduro, Classic och Full Throttle – var och en med sitt eget stuk och flora av tillbehör. För om någon motorcykel har stora ­möjligheter att skräddarsys är det Scrambler. Dessa fyra modeller är bara grunder att utgå ifrån. Du kan byta ut tankpanelerna i ett trettio­tal färger, montera olika väskor, stänkskärmar, lyktgaller, styren – listan är lång. Och ja, för de som saknar det ikoniskt högt dragna avgassystemet finns det som tillval.

 

Los Angeles har sett sitt första regn på länge men när vi ska lämna hotellet ser det ut att ljusna upp. V-twinnen rister igång med ett vrål. Trots alla miljö- och ljudkrav har Ducati lyckats skapa ett härligt motorljud. Motorn är en lätt omarbetad version av den numera utfasade Monster 796, vilket innebär att Scrambler är Ducatis enda luftkylda modell, för ett mer linjärt register med lägre trimningsgrad. Tyvärr känns insprutningen inte lika avstämd. Gasresponsen är ryckig, något en ny mappning visserligen löser, men ­irriterande oavsett.

Trots att den 800 kubik stora motorn ”bara” har 75 hästkrafter känns det aldrig begränsande, tvärtom är den pigg och inspirerande. Motorn har en flerskivig våtkoppling och är kopplad till en sexstegad växellåda. Kopplingen är mjuk och ger bra känsla. Växellådan känns bra i de flesta lägen, men flera av journalisterna på plats – mig själv inkluderat – lyckas hitta frilägen mellan växlarna. Den upplevs även som bitvis trögväxlad. 

Både i den hyfsat milda stadskörningen och på de slingriga landsvägarna är Scrambler lättkörd. Förarpositionen är avslappnad och tack vare det breda styret är den lätt­manövrerad. Sadelhöjden är 790 millimeter, med lägre som tillval, så att nå ner är inga problem. Innan var jag rädd för att mina 190 centimeter skulle uppleva Scrambler som liten och trång, men det blir jag motbevisad – tvärtom känns den rymlig. Dock tar högerfoten i ljuddämparen med hälen.

 

Chassit lever upp till motorn och Scrambler faller lätt in i kurvorna. Fjädringen levereras av Kayaba (KYB) och både bak och fram är fjädringsvägen 150 millimeter, vilket förbättrar komforten. Bakdämparen jobbar utan problem men framgaffeln känns för hårt inställd. Visserligen är några av vägarna vi åker på i utmärkande dåligt skick, men personligen hade jag föredragit en mjukare inställning. Detta för en ännu mer mångsidig och komfortabel karaktär, men det får ses som en petitess. Värt att notera är att det enda som går att justera är förspänning på bakdämparen.

Däcken är Pirellis nya allroadmodell MT60, framtagna specifik för Scrambler. De erbjuder bra grepp och fungerar för lättare buskörning på grus. Offroad har inte särskilt stor fokus under lanseringen, bortsett vid fotograferingar och några spontana initiativ, men utöver den ryckiga insprutningen är det inga problem och Scrambler är riktigt kul att sladda med.

Inbromsningar sker med hjälp av en rejäl enkelskiva på 330 millimeter fram och en på 245 bak. Den förstnämnda använder ett fyrkolvs monobloc-ok från Brembo och fungerar utmärkt. Den är initialt lättdoserad och förlåtande med bra bromsverkan. Bosch har levererat ABS-systemet som går att stänga av och på via reglage på styret. Vilket för oss vidare till den runda instrumenteringen som sitter snett till höger. Hastighet ligger i fokus och en varvmätare löper längst underkanten, från höger till vänster i stället för det vanligare omvända. Den innehåller bara den mest grundläggande informationen, vilket det inte nödvändigtvis är något fel med, men en växelgivare hade inte varit fel. Designen är passande, men vissa kan uppleva den som otydlig, bortsett hastighetsmätaren.

Det finns vissa smådetaljer som hindrar Scrambler från att nå sin fulla potential, men det en underbar motorcykel. I sin marknads­föring har Ducati riktat sig mycket mot yngre och nya motorcyklister men ärligt talat passar Scrambler förare av alla dess slag – ett uttjatat uttryck men som verkligen är välförtjänt i det här fallet. 

Plus: Full av karaktär men lättkörd. Rolig motor. Passar alla och för mycket. Tillbehören. 
Minus: Hård framgaffel. Växellådan. Ryckig insprutning. Jag har ingen.

Publicerad i Bike nummer 2 2015.
Text: Jonathan Balsvik
Foto: Ducati