Husqvarna TE 630/KTM 690 Enduro R

Grusvägar är för oss lite som braxen är för Östersjön. Hörde på nyheterna att Östersjön är proppfull med braxar och att den är en duglig matfisk, men ingen beställer eller tillreder den till middag. Jag är inte någon fiskemänniska och jag vet inget om det där med braxen. Däremot vet jag mycket väl att så fort man viker av från de större vägarna runt städerna och riktar näsan mot landet, så börjar alla grusvägar. Norden är ett av de sista områden i Europa där det fortfarande finns grusvägar, och om du vill uppleva något nytt eller söker lite mer spänning i körningen, så erbjuder grusvägar just den möjligheten.

Det finns riktigt bra grusvägshojar på marknaden, sådana som motorcyklarna i den här artikeln, Husqvarna TE 630 och KTM 690 Enduro R.

Och varför är de så bra på grusvägar då? Varför byta ut en supersport mot en encylindrig oljekokare? Jo, först och främst för att om du njuter av att köra på asfaltsvägar och vill fortsätta med det, så är det ingen idé att ens fara ut på grusvägarna. Men om du söker mer äventyrskänsla, sportigare körning inom lagenliga hastigheter och om du vill bredda din körerfarenhet, så bör du överväga grusvägar och stigar som ett nytt område att erövra. Jag och min namne drog iväg på en körtur där vi hade för avsikt att undvika alla asfaltsvägar samt köra målinriktat och sportigt äventyrligt.

 

Att klä sig i stil med hojarna förstärker upplevelsen och dessutom lämpar sig enduroutrustning mycket väl till körning med sådana här motorcyklar. Med crosstövlar på fötterna behöver du inte oroa dig för att skada vristerna ens på småstigar och det heta avgasröret bränner heller inte sönder byxbenen.

Med en knapptryckning vaknar de encylindriga maskinerna till liv och de båda låter som riktiga skogsmaskiner. Ljuddämparna är stora, KTM:n har en och Husqvarnan har två effektiva sådana.

Husqvarnans sadel är mjukare, sitthöjden lägre och motorcykeln känns bredare. Likaså är fjädringen mjukare och känsligare än i den smalare, hårdare och högre KTM:n. Husqvarnans första och andra växel är längre än i den mer racemässiga KTM:n. Båda modellernas körställning är sportiga och styre, handtag och fotpinnar är likvärdiga med motsvarande på båda fabrikernas racehojar. Dessa första intryck noterade vi under den nödvändiga och tack och lov korta asfaltsbiten. Några kilometer till och sedan väntar grusvägarna.

 

Det är på grusvägarna dessa två kommer till sin rätt. Det första vi gör är att köra på en lerig stig som trampats ned av hästar, och där framhävs hojarnas terrängegenskaper. Trots att de båda egentligen är menade för landsvägskörning på grus, så fungerar de utmärkt i terräng. Gatdäcken är hala, men fungerar ändå bra. KTM:ns stötdämpning är klart stabilare, vilket är en bra egenskap i eländig terräng, men Husqvarnans mjukare fjädring erbjuder bättre grepp och bättre känsla för marken. Båda hojarnas breda effektregister passar perfekt för den här typen av körning.

Resan bär vidare utmed grusvägar och farten ligger hela tiden någonstans mellan 60 och 90 km/h. Men jisses vad man får köra om hastigheten nosar på runt 80 km/h. Känslan är densamma som vid vissa bankörningar. Man får hela tiden vara koncentrerad och noggrann, små sladdar känns tvära och vid inbromsningen får båda bromsarna jobba hårt för att göra sitt jobb. Känslan i körningen är helt fantastisk. Det är sportigt, spännande, krävande och ändå kör vi i måttliga hastigheter på närmast tomma skogsvägar.

På grusvägarna kommer skillnaderna mellan hojarna fram. KTM:n har en högre bakdel, brantare styrvinkel och är därmed supersnabb i styrningen. I de högre hastigheterna blir framdelen något orolig, men inte så mycket att körningen på något sätt skulle kännas obehaglig. Den mjukare Husqvarnan går som ett tåg på räls. Det går bra att bromsa in hårt tack vare den bra frambromsen, och ingången i kurvorna sitter som ett smäck. Accelerationen ut ur kurvorna är underbart snabb och ackompanjeras av långa »grusduschar«.

Motorn i KTM är klart starkare på de högre varven. I sin helhet är KTM märkbart racemässig, tvärare och hårdare. Den vibrerar dessutom mer och känns mer orolig. Det vill säga precis som en racer ska vara.

Husqvarnan är mjukare och jämnare, den känns lugnare och körs mer på låga varv. Den är bättre lämpad för längre körningar där KTM:n är mer hemma i terräng.

Det vore fel att utnämna någon av modellerna till den bästa. Det beror helt på om man uppskattar körbarhet eller sportighet mer. Jag skulle själv ta vilken som helst av dessa två nästa gång jag ska ut på grusvägar.

 

Publicerad i Bike nummer 8 2010.
Text: Sami Salonen
Bilder: Laura Partanen

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser