År 1975 utfärdades Terrängkörningslagen (TKL) och syftade till att skydda naturen och allmänna intressen mot störningar och skador från motordrivna fordon. Redan 1972 kom terrängreglerande lagar och flera justeringar har skett sedan dess. Tekniken gick framåt och möjliggjorde att fordon kunde ta sig fram på platser de tidigare inte kunnat. Både två- och fyrhjuliga fordon fann sin väg utanför vägarna vilket började påverka vegetationen och friluftslivet. Förarbetet slog fast att växter och mark inte kunde klara av skadorna som orsakades av dem. Det var också en fråga tystnad och att inte störa andra.
TKL skapades för att förhindra vidare påverkan av motorfordon på naturen och förbjuder all körning med motordrivet fordon i terräng. Den första paragrafen slår fast förbudet, med undantag för ändamålen jordbruk eller skogsbruk. Paragraf två slår fast att regering eller myndighet får medge undantag när det gäller räddningstjänst, näringsutövning eller särskilda skäl. Den tredje paragrafen är en försäkring om att förbud kan upprättas även vid andra fall än specificerat för att skydda naturen och att myndighet får utse naturvårdsvakter. Den sista och fjärde paragrafen klargör att en person som bryter mot TKL döms till böter.
Fem år efter TKL kom Terrängkörningsförordningen (1978:594) som bland annat fastställde undantag för lagen. Dessa berör främst yrkesgrupper som behöver komma fram i terrängen men terrängkörning tilläts ”inom särskilt anordnade tävlings- eller övningsområden”, så som enduroslingor och crossbanor som sköts av klubbar.
En av de största faktorerna kring TKL är vad som definieras som terräng. I Naturvårdsverkets handbok för terrängkörning avser det område ”som inte är att anse som väg”. Men detta ska inte blandas ihop med traktorväg, enskild väg eller skogsbilsväg. Hjulspår är inte synonymt med väg eftersom det inte kan användas för trafik. Traktorväg klassas som terräng och inte väg, medan skogsbilväg och enskild väg klassas som väg. I grund och botten kan man säga att en sträcka som frekvent används av motorfordon klassas som väg. Här är tolkningsutrymmet enormt, särskilt om man bakar in begrepp som hävd eller sedvana i bilden. Att någon körde på en skogsstig dagen före innebär inte att du kan åberopa varken hävd eller frekvent – enligt domen i Nordmalingsmålet definieras 90 år som en rimlig utgångspunkt för hävd.
Det är dock skillnad på motorredskap och –fordon, även om traktorer frekvent trafikerar en sträcka är det inte tillåtet att köra där.
– En traktorväg eller hjulspår i terrängen som skapats av körning med till exempel traktor eller motorredskap är inte att betrakta som väg eftersom den inte kan sägas användas allmänt för trafik med motorfordon, berättar Nils Hallberg, jurist på Naturskyddsverket.
– Enskild väg och skogsbilväg kan sägas allmänt användas för trafik med motorfordon och bör således inte betraktas som terräng. En stor andel av de enskilda vägarna är skogsbilvägar som i många fall inte är öppna för allmän motorfordonstrafik. Sådana vägar är trots det att anse som vägar.
Definitionen av väg ger också utrymme för var det är tillåtet att köra. Som väg definieras bland annat gång- eller ridbana invid led så som ” väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon”. Detta ställer frågan vad som klassas som gång- eller ridbana och om inte flertalet gamla banvallar kan fungera som just det då de ligger bredvid en väg.
– De är inte allmänt avsedda för trafik med motorfordon, svarar Nils. Alltså bör man utgå ifrån att motorcykeltrafik är förbjuden på sådana banor.
Det är alltså inte tillåtet att framföra motorcykel på någon form av ridbana, gångbana, stig, spår eller led. Kartor är en bra grund, men ha i åtanke att det inte framgår om enskilda vägar är öppna för allmän trafik. Vägmärken och skyltar ger en bra bild av vilken typ av väg det handlar om, men skulle det vara så att dessa inte går att finna är det en bra idé att prata med boende i området. Även om de inte bestämmer skadar det inte att vara på god fot med de som faktiskt rör sig i området.
I de norra delarna av Sverige finns det en god mängd skoterleder som får användas av terrängregistrerade fordon när marken är väl snötäckt och alltså inte kan skadas. När den inte är snötäckt skyddas den av TKL och får inte användas.
Vi passade på att fråga om många klagomål på motorcyklar når Naturskyddsverket.
– Både ja och nej, berättar Nils. En del klagomål som kommer in rör egentligen inte terrängskyddslagen utan det kan vara från banor, där man faktiskt får köra. De problem som man främst stöter på är snarare fyrhjulingar. Motocrossförare har en förkärlek för banor som de håller sig till, men sen har vi enduroåkarna och de vill ju inte gärna köra samma spår mer än en gång.
TKL gäller oavsett vad ägaren av marken tycker, så även om du får godkänt av markägaren att köra på dennes mark så gäller det endast på dennes vägar och inte i terrängen. Skulle det dock vara så att ägaren av en väg får stöd av staten för underhåll är den fri att använda – finansierar ägaren av vägen den själv är det upp till denna vilka förbud som gäller.
När vi frågar ett av Sveriges ledande försäkringsbolag gäller försäkringen till skogs och terräng klassad som inhägnat område.
– Alla försäkringar gäller, men man ska vara aktsam och inte köra vårdslöst, berättar Åsa Sköldefalk på Folksam. Det är samma principer som gäller i trafiken och iakttar man inte aktsamhet kan man få minskad ersättning. Försäkringen gäller inte heller i samband med träning, tävling eller hastighetskörning.
För att summera kan man säga att det handlar om logik. Terrängkörningslagen finns för att skydda svensk natur. Misstänker du att du riskerar att förstöra barmark är det bäst att ta en annan väg. Men alla vägar som är gjorda för motordrivna fordon, inte redskap eller traktorer, är det fritt fram på.