Kawasaki ZZR1400 PS

För drygt två år sedan var jag på lanseringen av nya Kawasaki ZZR 1400. Den var förlagd till italienska Nardo, en testanläggning framför allt känd för sin extrema högfartsbana där jag fick chansen att krama de sista dropparna ur ZZR under någorlunda kontrollerade former. 303 blås stannade GPS:en på och enligt Kawasaki själva ska den toppa hela 317 utan spärr.

Mycket vill som vanligt har mer och till i år släppte Kawasaki en tillspetsad version av ZZR kallad Performance Sport. Förutom de tillbehör du kan välja till din vanliga ZZR, som slipon från Akrapovic, öhlinare och högre kåpglas har den en unik lackering i grönt och svart som ser precis lika snabb ut som hojen är. 

Den första åtgärden när jag hämtar ut min ZZR (inte min på riktigt men det känns bra att låtsas lite) är att plocka ur dB-killerserna ur Akra-piporna. Kawan pumpar en hel del luft och ska man få in maximalt med nytt friskt syre i ena änden gäller det att sophanteringen i den andra kan jobba så effektivt som möjligt. Dessutom ser det bättre ut med fyra grovkalibriga utblås i stället för ­ärtbössepipor.  

 

Bakom styret känner man igen sig, den enda skillnaden är det rökfärgade double bubble kåpglaset. Den stora radfyran slår igång med ett hest morrande som från djupet av en mycket stor och bred bröstkorg. Gången är dock helt vibrationsfri och vore de inte för andetagen och den analoga varvräknarens nål stadigt parkerad på 1 000 varv hade jag inte märkt att den var igång.

Vi rullar iväg och jag slås ännu en gång över hur nästan löjligt snäll ZZR 1400 är. Trots att motorcykeln är en enda lång radda av superlativ är den from som ett lamm, inte ens vikten på stöddiga 268 kilo känns störande. Att köra en ZZR i normalt tempo (alltså inte ZZR-normalt utan normal-normalt) kan liknas vid att spika med en tung hammare – ett skönt driv som dock kräver att man har respekt för massan och dessutom använder den på rätt sätt. Allt, och jag menar verkligen allt, är extremt samstämt och världens starkaste motorcykel både svänger och bromsar på ett sätt som inte lämnar något övrigt att önska.

Trafiken glesnar och vägkrökarnas radier blir allt större. I takt med att Kawasakin alltmer hamnar i sitt rätta element ökas varvtal och spjällöppning. Accelerationen är magnifik och att i uppförsbacke, med packkorv surrad på tvären, öka från 280 till 300 går snabbare än en gris hinner blinka. Allt medans känslan av (skenbar?) kontroll är fullständig. 

Jag uppmanar ingen att nosa på 300-strecket men om du trots allt känner dig manad ska du välja en ZZR 1400 för uppdraget – bättre verktyg finns inte.  

 

Performance Sport kostar 187 900 kronor, 26 000 mer än en standard ZZR och ja, det är värt det. Bara Akra-piporna kostar 23 000 att köpa som tillbehör, med andra ord får du en Öhlins TTX39 och en i mitt tycke snyggare lack för 3 000. Och att inte förgylla varken sin egen eller medtrafikanternas ZZR-upplevelse med 1 441 kubiks skönsång är snudd på kriminellt – Akra är ett ”måste”. 

Några varningens ord. Om du provkör en ZZR, ta det lite varligt. Den må vara snäll och förlåtande men siktar du åt fel håll när du trycker av kommer det tveklöst att gå åt fanders med buller och bång. Se också till att ha löst de finansiella – chansen är stor att du blir kär och köper den.  

Plus: Motorn, motorn och motorn. Nämnde jag motorn?
Minus: Autobahn slutar vid färjeläget i Puttgarden. 

Publicerad i Bike nummer 8 2014.

Text: Magnus Wallner
Foto: Oscar Algott