Yamaha XT 600 E

En bokstavskombination som för de flesta för tankarna längre än bara till en specifik motorcykelmodell, den för tankarna till ett helt koncept eller en hel kategori motorcyklar. Yamaha XT är kanske för offroadhistorien vad Gutenberg var för tryckarkonsten. Före XT fanns det knappt några regelrätta bruks-offroadhojar att tala om. Det handlade mer om att tillverkarna tog en hoj ur sitt ordinarie gathojsegment, satte på nabbdäck, drog upp avgasrören lite och i bästa fall lyfte framstänkan lite så vips hade man en »scrambler«.

Yamaha XT 500 var när den kom 1976 inte först med konceptet med en cylinder i en brukshoj verkligen avsedd för terrängkörning men den kom att bli den mest sålda och kanske mest lyckade motorcykeln i den nya filosofin »trail« kom att utgöra. Kanske en av de mest lyckade  hojarna i Yamahas modellflora. Det handlade om ett okomplext och pålitligt recept för dem som både körde sin hoj på gata och i stan men dög även till mer äventyrliga utforskningsresor i civilisationens periferi.

 

Steget var heller inte långt från att du skulle kunna ta din hoj direkt från affären och ställa upp i den nyfödda disciplinen ökenrally.

Den uppdaterade XT 550 kom 1982 och var med till 1984 då modellen förvandlades till den storsäljande XT 600 1985.

XT 600 K är den beteckning konnässörerna brukar använda på den tidiga XT 600. Det blir lätt att kommma ihåg modellkoden då XT 600 K har kick och XT 600 E har elstart. Hela marknaden för encylindriga offroader boomade under åttiotalet och Yamaha stod stadiga som marknadsledare och när åttitalet sedan drog sig mot sitt slut var det dags att modernisera modellen lite. Yamaha fann tiden mogen att, som kanske största tekniska nyhet mellan K- och E-modellen, just utrusta trotjänaren med en startmotor.

XT 600 blev inte minst populär bland motorcykelbuden i storstäderna. Dess smidighet, tillförlitlighet och enkla tekniska lösningar gjorde den sammantaget väldigt väl lämpad som slitvarg i budtjänst, gärna året runt.

Inte bara buden fann den bra utan XT 600 har kunnat ses i flera olika roller under åren. Italienreggade XT 600 har kunnat skådas på vägarna kring Nordkap vilket också visar att hojen, bara föraren mäktar med vibrationerna och avsaknad av fartvindsreducerande kåpa, också kan brukas som touringredskap.

 

1990 presenterades den fjärde och sista generationen av Yamaha XT och Yamaha hade satt upp sju mål för sin XT 600 E. Den nya XT 600 skulle vara av enkel konstruktion, fri från »gimmikar«, offroaddugligheten skulle vara hög, utmärkta egenskaper på väg, attraktiv för en större grupp förare, funktionalitet och ekonomi skulle vara god samt att den skulle vara rolig att köra. Utan att fundera särskilt länge kan vi nog medge att de lyckades ganska bra med detta.

Som offroad är den duglig och kul om inte modet tar överhanden och du kör ner i de värsta surhålen. Även för korta förare fungerar den bra då den inte är så där onödigt hög.

Många år har gått sedan introduktionen men trots detta har inte E-modellen genomgått några större förändringar under åren. Den sista nationella typbesiktningen utförd av generalagenten utfördes 1999 och sedan dess gjordes inga förändringar alls.

Det är nog så med XT 600 E att man inte ändrar ett vinnande koncept.

 

Om budförare så pass unisont och obändligt valt Yamaha XT 600 E ur leden av konkurrenter på marknaden får man anta att de som brukar sina hojar så mycket verkligen alla tycker samma sak; XT 600 E är den mest pålitliga, brukbara motorcykel de kan tänka sig. Den har ekonomin, är smidig och lättkörd. Framförallt är den oerhört pålitlig för körning av ändlösa mil i alla väder. Sommar som vinter. 

Publicerat i Bike nummer 6 2008
Text: Henning Svedberg