Yamaha MT-09

Yamaha brukade vara kända för att bygga roliga motorcyklar. Hojar som RD 350 och 500 samt givetvis den ursprungliga R1:an var inte bara tekniska milstolpar utan de hade också ett uppfriskande galet karaktärsdrag. På senare tid har dock Yamaha tappat mycket av busigheten och modellprogrammet har både varit lite halvtråkigt men också dyrt. Men med nya MT-09 är gamla goda Yamaha tillbaka.
Det är svårt att kommentera MT-09 utan att beröra priset. För 79 900 kronor är den hela 11 000 billigare är Triumph Street ­Triple vilket är anmärkningsvärt. Särskilt när man ser nya MT-09 i verkligheten och inser att Yamaha inte sparat på krutet när det handlar om kvalitetskänsla. Överlag är finishen på topp, jag hade förväntat mig en del grovsmide. Prestandanivån är också oväntat hög. Yamaha uppger 115 hästkrafter från sin ­nyutvecklade trippel som har både ­ride-by-wire och tre motorlägen. Fulltankad vikt på 188 kilo är visserligen sex mer än Street Triple men å andra sidan har MT-09 ett effekt­övertag på tio hästar. Låter det kul? Det är precis vad det är. 
 
MT-09 framkallar ett brett leende från allra ­första stund, precis som Street Triple. Det står snabbt klart att den har vad många ­japanska  motorcyklar idag saknar – den ­magiska ­x-faktorn – och MT-09 är exakt så uppviglande rolig som vi minns Yamaha från förr.  
Körställningen är förvånansvärt rymlig, även för att vara en kåplös hoj, med tanke på att den är ganska liten. Trots att fotpinnarna sitter bekvämt lågt klarar den hela 51 graders lutningsvinkel innan de tar i, samma som R6, tack vare den smala midjan. Det säger en del om hojens sportiga ambitioner.
Jag trycker in startknappen och motorn startar med ett dovt morrande. Kopplingen släpps ut lite bryskt och framhjulet sticker till väders – kul. Enligt Akira Kimori, projekt­ansvarig för MT-09, riktar sig modellen främst till mer erfarna hojåkare som uppskattar motorns punch i låg- och mellanregistret. Det märks och CP3, som motorn heter, känns betydligt större än sina 847 kubik.
Gasresponsen är alert och väl avstämd, tyvärr dras intrycket ner av ett klonk i transmissionen när man går från avslag till påslag. Det blir bättre men inte bra när jag väljer ett snällare motorläge. Växellådan är dock ­lättarbetad och detsamma gäller kopplingen.
På rull är MT-09 mycket smidig och det är enkelt att byta spår mitt i en kurva. Tyvärr är de kroatiska vägarna hala och jag får aldrig chansen att testa de 51 påstådda graderna i nedläggningsvinkel. Vägarna är också ganska ojämna vilket satte fjädringen på prov. Och det är här som MT-09:ans låga prislapp ­skiner genom. Framgaffeln, med justerbar förspänning samt retur, arbetar inte så nyanserat som man skulle vilja. Den är inte dålig men inte heller lika fin som hos konkurrenten Street Triple. Bak däremot fungerar bra.
Bromsarna består av Yamahas klassiska radialmonterade fyrkolvsok och fungerade som väntat utmärkt. Tyvärr var det modellen utan ABS vi körde, i Sverige tas enbart ­ABS-modellen in.
På förra årets Milano-mässa lovade ­Kunihiko Miwa, senior executive officer, att Yamahas nya modeller skulle bli betydligt mer spännande. Och jag kan intyga att han har ­hållit vad han lovade. 
Plus: Stark och välavstämd motor. Bra körställning. Fantastiskt kul och busig att köra. 
Minus: Okänslig framgaffel. ­Transmissionsglapp. 
Publicerad i Bike nummer 10 2013
Text: Jon Urry
Foto: Yamaha