Triumph Trophy

Den första Trophyn från Triumph presenterades på Köln-mässan 1990 och var en förhållandevis lätt sporttourer med radfyra på 1 180 kubik och kedjedrift. Livslängden var lång och 2003 var sista tillverkningsåret för modellen i sin andra tappning. Men det slutade där, och det har sedan dess saknats ett rejält engelskt touringalternativ, tills nu vill säga.

2012 års Trophy var från början tänkt att presenteras före allroadmodellen ­Explorer, men fick vänta efter en ytterligare marknads­analys. Den trecylindriga motorn på 1 215 ­ kubik är densamma för de båda, precis som kardanen, men där slutar också de flesta likheterna. 
Trophy är en helt ny motorcykel i ordets rätta bemärkelse, vilket inte går att ta miste på när vi ligger i hasorna på Triumphs chassi-ingenjör/testförare David Lopez på de skotska landsvägarna. Den nyutvecklade aluminiumramen är enligt Triumph klassens lättaste med sina 11,3 kilo och det har lagts mycket energi på att göra den så smal som möjligt över förarcentrum för bättre kontroll och körställning. Förarsadeln, som kan extrautrustas med elvärme, är ställbar mellan 800/820 millimeters höjd och en 30 ­millimeter lägre sits finns som tillbehör. 
Tankens urgröpningar är väl tilltagna, styret behagligt tillbakadraget i rätt höjd och det är lätt för förare av varierande storlek att finna sig tillrätta. Kåpglaset justeras elektriskt och frontkåpan är rejält tilltagen vilket ger utomordentligt vindskydd. De integrerade backspeglarnas placering gör att du måste sänka blicken något när du ska se bakåt, men de skyddar samtidigt dina händer från vinddraget. Plus i kanten ger vi till dess skyddande gummimaterial på de utsatta ytterkanterna som lätt repas på stora ekipage. 
Om vi återigen fokuserar på körupplevelserna så är Trophy Triumphs första motorcykel att ha fjädring tillverkad av österrikiska WP. Trophy saluförs i två versioner, som standard och som SE-version med extra mycket tillbehör. Vi provkör enbart ­Trophy  SE där den främsta skillnaden är att fjädringen kan ställas om på elektronisk väg. Via menyn som styrs från vänster styrhalva kan du välja mellan tre olika fjädringslägen; sport, normal och komfort. Dessa reglerar returinställningarna för både framgaffeln och bakstötdämparen. Ytterligare justeringsmöjlighet finns då du kan ställa in om du kör ensam, ensam med bagage, eller med passagare, vilket påverkar förspänningen bak. 
Efter att ha fipplat runt bland inställningarna på olika vägar och underlag blir bedömningen att skillnaderna är små och att fjädringen i sin grundinställning är åt det fastare hållet. Jag finner mig som mest tillrätta i komfort-läget, men hade i ärlighetens namn önskat mig ett ännu mjukare beteende. Störst behållning av TES-systemet (Triumph ­Electronic Suspension) kommer den ha som ofta växlar mellan att köra själv och med passagare. 
Börjar vi provocera bortom vad motor­cykel­typen ofta utsätts för så rubbas inte förtroendet. Trophy tillåter dig som ­förare att känna dig avslappnad i vetskap om att marginalerna är på din sida. Styrningen är lätt och neutral i sitt beteende, cykeln faller inte inåt i kurvorna och låter sig styras dit du manar utan omsvep. Det känns återigen tryggt, utan att vara tråkigt. Trots sin vikt på 301 kilo körklar har körglädjen bevarats och i stadstrafik är den inte alls så otymplig som den ger sken av, flink är faktiskt ett ord som ligger nära tillhands. Bromsarna med ABS har ett delintegralsystem där bakbromsen vid lättare användning initialt jobbar ensam, men trycker du hårdare på pedalen så aktiveras även de främre oken och bromstrycket bak minskas. Bromskänslan är bra och du får provocera relativt hårt innan ABS:en aktiveras. Traction control är standard och har för enkelhetens skull två lägen, på eller av.
Den trecylindriga radmotorn, där gaskontrollen styrs med ride-by-wire, drar ryckfritt på sexans växel (som för övrigt är en överväxel) från 30 km/h och redan vid 2 500 varv finns 100 newtonmeter till ditt förfogande. Motorns 134 hästkrafter räcker till i de flesta situationer, men du får växla ner till femman eller fyran för de riktigt snabba omkörningarna. Registret är mycket jämnt och känns passande för hojtypen. 
Kardandriften är den bästa vi hittills stött på och fungerar på just det sätt vi önskar – helt obemärkt. Trophy är fri från hissande under acceleration och chassigeomterin ändras inte. Den sexväxlade lådan fungerar bra, utan att för den delen utmärkta sig.
Det finns överlag få saker att anmärka på, men tyvärr är instrumentering och reglage inte alls på samma nivå som resten av motor­cykeln. Färddatorn i mitten är informationsrik, men presentationen kontrastlös och rörig. Menyreglaget på vänster styrhalva sitter så långt in att du måste släppa handen från styret för att kunna justera exempelvis fjädringsinställning, vindruta eller volymkontrollen till stereon. Det hela ger ett ofärdigt intryck och det känns som att Triumph ­hafsat förbi en viktigt detalj. 
Bortser vi från den punkten är Trophy en mycket bra motorcykel med köregenskaper av senaste snitt. Komforten är hög, utrustningen omfattande och de praktiska egenskaperna tilltalande. En utmanare i klassen? Absolut!
Publicerades i Bike nummer 10 2012
Text: Oscar Algott
Foto: Triumph