Triumph Street Triple R

Alla har nog hört historier om TT-loppen på Isle of Man. Det har lästs böcker, setts bilder och tittats på videor om det. Under hojåkarnas bastukväll berättar de som varit med ett tag vilda historier om krockar med dödlig utgång från loppets hundraåriga historia.

Jag kör ut på motorvägen från huvudstaden Douglas centrum där Grand Stand finns, som är precis samma ställe där den mest legendariska av street race startar varje år. Situationen överväldigar dock inte, utan Douglas centrum är precis lika lugnt som vilken liten inhemsk byhåla som helst.

Jag känner mig lite otålig för testhojen Triumph Street Triple R ser ut och känns sportig. Den är en mer racemässig version av den tidigare lanserade Street Triple, som är en nakenhoj baserad på Triumph Daytona 675.

På Isle of Man får hojen gå på tomgång en stund för att värmas upp i öns typiska, ruggiga väder. Hojen har vasst motorljud, dock inte särskilt högt, utan mer som ett kaxigt mullrande. Som den 170-centimeters förare jag är, känns det som att jag sitter bekvämt i sadeln, når ner i marken med tårna och styret sitter som ett smäck. Till och med körställningen känns naturlig och bekväm.

Utväxlingen känns lite lång på ­ettan. Kopplingen fungerar bra och jämnt, och jag öppnar gasen lite försiktigt för att komma till högerfilen. Det tar alltid en stund att vänja sig vid vänstertrafiken. Jag svär över dumheten med att envisas med detta och försöker höja självkänslan lite grann genom att öppna gasen riktigt ordentligt. Street Triple R har extremt exakt gassvar, den accelererar väl från relativt låga varv och insprutningen känns verkligen bra. Vid körning i tätorter känner man av motorkaraktären i Triumphs trecylindriga motor. Den är visserligen 75 kubik större än dess japanska konkurrenter, men storleksskillnaderna förklarar inte allt. Typiskt för hojen är dess mycket jämna effektregister, som är maffigt i botten.

 

Motorn i R-modellen är densamma som i basmodellen. Den sportiga känslan förmedlas kanske närmast tack vare bromsarna och framför allt på grund av fjädringen. Utan att ha kunnat jämföra med andra hojar, så kan jag berätta att redan i de lägre hastigheterna känns hojen stabil utan att vara för hård.

Racingkungen i mig vaknar till liv när tätorten äntligen blir till landsväg och hastighetsbegränsningarna försvinner, Isle of Man har nämligen fri fart och jag ser fram emot att öppna gasen duktigt på denna legendariska landsvägsbana. Men det går inte! Vägarna är smalare än en bondhålas cykelbanor, asfalten är guppig och stenmurar kantar bägge sidor om vägen. Hur mycket jag än försöker gasa, vågar jag helt enkelt inte ösa på för fullt. Redan i 80 km/h börjar jag fundera över hur bra sjukvården på ön är. Träden susar förbi så nära att det känns som att vara ute i ett endurospår och jag skäms, eftersom jag vet att snittfarten under race ligger på 200 km/h.

 

Jag tröstar mig själv med tanken på att även John McGuinnes måste ha tränat en stund innan han slog banrekordet. På TT-banan finns över 260 kurvor, så bara på första varvet får man ypperliga tillfällen att testa bromsarna och kurvegenskaperna åtskilliga gånger.

Street Triple R har en bra körställning och känns som om den är gjord för just den här typen av körning. Hojen är lagom sportig så att det går att bromsa hårt in i kurvorna. Den tar alla svängar och kurvor stabilt, som en banhoj, utan att för den skull kännas så där obetingat hård som supersporthojar gör.

Motorn är stark och fungerar bra i hela effektregistret. Fjädringen är balanserad och stadig, vilket ger en stabil körkänsla. Jämfört med sporthojar i samma storleksklass är en av fördelarna användarvänligheten vid körning i tätort och vid lugn landsvägskörning. Dess fina köregenskaper och flexibilitet överraskade mig verkligen.

 

Plus
Motorns jämna effektregister. Bra insprutning. Effektiva bromsar. Bekväm körställning.

Minus
Högt utväxling på första växeln.

Publicerad i Bike nummer 10 2008.

Text: Sami Salonen
Foto: Jason Critchell,
Paul Bryant