Triumph Sprint ST

Britterna slog sig fram på alla fronter. Med Triumph Tiger landsteg de på storoffroadarfronten medan Daytona luftlandsattes bakom fiendens sportlinjer. Den mest djärva manövern var kanske operationen mot sporttouringhojarnas fästning, där bland andra VFR 750 F, GSX 750 F och inte minst BMW:s K-serie stod för försvaret.

När Sprint kom 1993 fick vi nog anse det som synnerligen modigt att slå sig in i en klass med så starka och väletablerade kort. Även om konkurrenterna inte sopades av planen, var lanseringen lyckad. Modellen blev snart en av märkets mest säljande hojar och den finns givetvis kvar än idag. 1998 uppdaterades den kraftigt och fick tilläggsnamnet st som givetvis står för Sport och Touring.

Nu delade modellen färre komponenter med märkessyskonen och var mer fristående som modell och försäljningen gick bättre. Sprint ST stod under 1998 för goda 20 procent av Triumphs totala försäljning.

 

Den tredje och innevarande generationen Sprint är verkligen en ny generation och inte bara en uppsmyckad och omstylad hoj. Den är helt ny rakt igenom med endast några få detaljer släpandes från förra modellen.

Utseendemässigt lyfte sig Sprint markant och är i aktuellt utförande klart mer utstrålande, kaxig och rå än de tidigare versionerna. För förare och passagerare är det inte sämre ställt.

Du får i en Sprint ST en maskin som definitivt matchar sporttouringhojarnas okrönte konung Honda VFR 800, åtminstone om vi ser till komfort. På prestandasidan visar Triumphen triumferande siffror mot Hondan.

Om vfr:en skall abdikera är en fråga för ditt eget kungarike. Begpriserna på Blocket ger dem nära nog en jämn match om vi kikar på hojar runt 2006 års modell.

De som äger en Triumph Sprint ST är i nära på samtliga fall väldigt nöjda kunder. De allra flesta rosar dess duglighet som touringhoj och touringegenskaper. Mest unisont beröm får komforten för föraren, men inte heller låter sig passagerarplatsen ådra sig någon nämnvärd kritik.

En återkommande kommentar är att kylluften från motorn leds ut så att den värmer förarens ben, något som kan vara en lyx om hösten och våren men en plåga på varma sommardagar.

På kritiksidan finns också åsikter om att Sprint ST bjuder på lite väl mycket mekaniskt ljud, även om de flesta jag lyssnat med menar att det går att leva med.

Några kommenterar om att växellådan känns klonkig men att det är något som för ägarna vuxit bort från att vara ett irritationsmoment i ägandets gryning.

 

Vad det gäller gnället över modellens brist på sportig karaktär så kommer kritiken oftast från personer som inte förstått att det här är en touringhoj. Endast de som kliver på den från en sportigare hoj tycker att det känns tveksamt. Det är en orättvis jämförelse.

Vår egen testpilot på lanseringsprovkörningen 2006 frågade sig om man verkligen behövde en sportigare hoj än en Triumph Sprint ST så länge det inte är fråga om bankörning och den frågeställningen får anses som befogad. Åtminstone då.

För nya hojar kan andra mått gälla. Det är också en helt annan historia.

 

Till den sportigare touringkörningen är körning på alla underlag med eller utan passagerare en upplevelse som är tillfyllest. Något som summerar samtliga tillfrågade om deras åsikter om hojen.

Alla hade överseende med de små omaken hojen kunde prestera. Detta för att den är så pass kompetent till den tilldelade tveeggade uppgiften och i första hand för att den var brittisk.

Det är klart att offensiven går som planerat om målgruppen är så förlåtande bara för fordonets ursprung.

Nu är det också för väl att ägarna har väldigt lite substansiellt att gnälla på över sina Triumph Sprint st. Anglofiler tycks aldrig ha fel och det går nära nog helt igen på Sprint ST också.

Publicerat i MC-Nytt nummer 6 2009
Text: Henning Svedberg