Triumph Sprint GT

Det dimmiga skotska landskapet ligger framför mig likt en vacker kvinnans fuktade läppar. I skarpt kontrast står nya Triumph Sprint GT på den välkrattade grusuppfarten iklädd svettpannband och löst sittande träningsoverall – »come on lad, what are you waiting for?«… Ehm, bättre tider? En helt ny modell efter fem år? Nä det får väl vänta… Håll i packväskorna tjockis, nu kör vi!

Sprint gjorde entré redan 1993, men det var modellen som kom -98 som gjorde den till en snabbsprintande touringstjärna, en riktigt körglad modell som till och med gillade bankörning. Nya gt-modellen baseras i stort på Triumph Sprint ST som kom 2005. Som många av er säkert förstått innebär nya GT att Sprint tar ett snavande steg bort från dess tidigare sportiga epitet, istället har Triumph lagt modellen i bågen, spänt strängen och skjutit skarpt mot vad de anser vara en tom del av touringsegmentet – och vad marknadsundersökningar visat att folk söker – en praktisk motorcykel till ett rimligt pris.

Så vad innebär egentligen att Triumph Sport Tourer blir till Grand Tourer – och hur känns det?

De mest elementära förändringarna som skett är enkelsvingen som förlängts för ökad stabilitet, körställningen som blivit rymligare och avgassystemet som flyttats ner. Motor­effekten har ökat med fem hästkrafter och ­effektregistret har setts över så att kraften kommer tidigare, samt att slutväxeln förlängts för att sänka förbrukningen. Och de 31 liter stora packväskorna är standard.

Det första intrycket när vi rullar iväg är att Triumph inte lyckats trolla bort de 268 kilo som GT väger fulltankad (ST väger 241) – tyngdpunkten ligger relativt högt men trots detta är modellen ändå relativt smidig i stadstrafik. Mycket har den att tacka den trecylindriga motorn med riktigt snäll gång, ryckfri insprutning och lättarbetad koppling.

Ute på landsvägarna i nordvästra Skottland (som alla borde få uppleva) ger jag en manade dask på ena packväskan och vi sätter fart. Den förlängda hjulbasen gör sig snabbt påmind och vikten säger »hejsan« när vi växlar sida i de kurvigaste partierna – jag får brottas för att få engelsmannen att ge med sig. Bättre känns det i längre svepande kurvor där motorcykeln däst kan lägga sig på sidan, men det högre tempot uppskattas inte av den mjuka fjädringen och gången blir gungig och oharmonisk.

Jag fantiserar mig bort, in i en värld med full packning och farträdda medpassagerare och sänker farten – genast känns allt bättre. I
i mer beskedligt tempo beter sig Sprint GT betydligt mer positivt. Den mjuka fjädringen är plötsligt bara bekväm, tyngden stör inte och vägens ojämnheter flyter förbi.

Motorn på 1050 kubik är som tidigare sagts snäll och registret neutralt utan några plötsliga kickar, men en viss avsaknad av karaktär infinner sig. På sjuttiovägar räcker femmans växel till lätt inspirerad körning, medan den sjätte och slutgiltiga växeln får ses som en ren överväxel. Växellådan ger ingen stjärna i protokollet, utan är en rätt rå och klonkig typ, men gör jobbet.

Motoreffekten räcker till för konceptet. Mer pulver hade krävt en modernare konstruktion och gärna en dos elektroniska hjälpmedel. Bromsarna ska enligt utsago blivit tio procent bättre, med hjälp av andra bromsbelägg och ett omarbetat ABS-system. Det initiala bettet är ljummet och likaså känslan, men går du på kraft händer det mer – i vissa fall lite väl mycket – då både jag och en kollega höll på att bromsa omkull vid en vändning på en grusplan. Trots ABS låste sig frambromsen en redig sekund. Långt ifrån förtroendeingivande. På ren asfalt är beteendet normalt och pulserna känns tydligt. Samtliga modeller som kommer till Sverige har ABS som standard.

Körställningen har fortfarande kvar ett uns av sportighet och du sitter lätt framåtlutad vilket är skönt om du vill tillryggalägga mil med visst tempo, kåpan skyddar relativt effektivt mot fartvinden. De knappt märkbara vibrationer som finns kittlar fotpinnarna, men de nya »vibrationsfria« backspeglarna är långt ifrån kristallklara och fungerar mer som ett visuellt suddgummi. Sadeln får godkänt efter två dagsetapper på 25 mil vardera, men för riktiga långresor hade jag satsat på en gel-sadel ur tillbehörsprogrammet. Passagerarplatsen har fått ordentliga handtag och utan att ha testat den så ser den i alla fall rejält tilltagen ut.

Instrumenteringen är enkelt utformad med tydliga analoga mätare och ett digitalt fönster för färddatorn, som tyvärr måste manövreras med en knapp på panelen som gör att du måste böja dig fram.

Kvalitetskänslan i reglagen är låg och det rangliga förvarningsfacket i sidokåpan fram är pricken över det skramliga i:et.

Bensintanken rymmer precis som på ST 20 liter vilket tillverkaren säger ska ge en räckvidd på över 30 mil.

Trots att Triumph Sprint GT känns gammal redan nu, kommer den säkerligen vara ett bra köp. Den bjuder trots allt på mycket komfort och praktiska funktioner för pengarna och grundkonceptet kan knappast kallas för obeprövat.

Plus
Praktisk och beprövad konstruktion. Bra insprutning, snäll men effektiv motor. Stora sidoväskor är standard.

Minus
Känns gammal. Chassit gillar inte högre tempo och ABS-bromsarna är tveksamma på grus.

Publicerad i Bike nummer 7 2010.
Text: Oscar Algott
Bild: Triumph