Triumph Speed Triple

När det gäller utbudet bland motorcyklar är det ganska många som ser likadana ut. Det finns en form av likriktning som åtminstone Triumph Speed Triple ser till att gå emot. Här är det slätstrukna borta och bara det raspiga morrande motorljudet gör att hojen närmast liknar en ilsken pitbullterrier som rycker i kopplet.

Och efter att jag studerat den udda designen, det avhuggna bakpartiet och de dubbla ljuddämparna, så är körningen ungefär som att få ett bett av samma pitbull. Jag ger gas och bakhjulet spinner loss på den kalla asfalten. Men så snart värmen stigit något så är det istället framhjulet som sticker till väders på de första två växlarna.

Visst, det här är en hoj som Nollvisionen hatar, en motorcykel gjord inte bara för att se ball ut utanför caféet, den är också byggd för att lätt gasa om bilar på bakhjulet på tvåans växel. Claes Tingvall kommer sätta kaffet i halsen…

Nu kommer mejllådan fyllas av läsares brev som tycker att det här uppmanar till ett pubertalt beteende i trafiken. Men det är precis vad den här hojen uppmanar till med hela sitt väsen och uppenbarelse.

Det ord som dyker upp först i hjärnan är ”Brutal”. Och det visas på näthinnan i stora neonbokstäver.

Bromsarna är suveräna och ger bra, om än med något träig känsla, effekt för att stanna snabbt. Eller som i det här fallet, öva på stoppies på en öde raksträcka i ditt närmsta industriområde.

Chassigeometrin är i det närmsta oförändrad men hojen är ändå i jämförelse med föregångaren betydligt mer inbjudande på kurviga vägar. Hjulbasen är obetydligt kortare, utan istället handlar förvandlingen troligtvis främst om att bakfälgen är en halv tum smalare, nu 5,5 tum, och att bakdäcket är av 180-bredd istället för 190.

 

Motorn är utvändigt mer eller mindre densamma. Den största skillnaden är att den har fått längre slag och därigenom större slagvolym. Vilket ger såväl högre toppeffekt men framförallt ett högre vridmoment och en mer linjär effektkurva. Något alla som vill lära sig köra på ett hjul är oändligt tacksamma för.

En stor förändring är också att insprutningssystemet är ändrat från Sygem till Keihin, vilket är en klar förbättring. Samtidigt så är det långt ifrån perfekt. Fortfarande finns det ett glapp precis när du går på gasen, vilket skapar ett transmissionsglapp. Ett problem som blir mest tydligt i låg fart. Kort sagt inte en hoj som är en dröm att köra i tät stadstrafik.

Den upprätta körställningen passar däremot som hand i handsken i stan, det ger en bra överblick och ger inte samma ”jag vill steloperera mina handleder”-känsla som en sporthoj förmedlar till sin förare i samma miljö. Backspeglarna däremot verkar mest sitta där för syns skull. Det är snyggt att de sitter tätt, men varje gång du vill försöka kolla om det är en polisbil bakom eller bara en vit Volvo V70 med takbox så får du vackert fälla in armbågarna.

När det gäller platsen för passageraren så menar Triumph att det bara skiljer 1,5 centimeter mellan denna och föregångarens utrymme. Att den känns rumphuggen kommer mer av att bakpartiet slutar direkt bakom sadeln. Skulle du vilja förändra bakpartiet sitter skylthållaren bara med två skruvar…

Hastighetsmätaren och varvräknaren är en ny enhet. Stor vit tavla för analog visning av varvtalet och till vänster en färddator för bland annat klocka, körtid, ytterligare en trippmätare, snittfart och så den intressanta funktionen för toppfart. En funktion som du får hoppas att varken flickvän eller poliskonstaplarna Kling och Klang lär sig utnyttja.

Hastighet verkar Triumph tycka är av underordnad vikt då den visas i ett mindre fönster i varvräknaren tillsammans med trippmätaren…

På det hela taget är Speed Triple en riktigt rolig motorcykel. Ingen kan påstå att den är speciellt vettig eller praktisk, det är en motorcykel för dig som vill ha roligt.

 

Plus:
Brutal utstrålning och en motor som med kraftigt vrid gärna lyfter framhjulet till väders. Körglädje!

Minus:
Trots nytt insprutningssystem och förbättrad växellåda känns motorn väl rå. Backspeglarna visar främst armbågarna.

Publicerad i Bike nummer 5 2005.
Text: Magnus Johansson
Foto: Gold & Goose