24 april, 2024
Den ger vibbar till Yamahas gamla RD350. Du får kämpa för att få upp den på bakhjulet.
– Det är retro, säger Christer med ett leende.
Ingen av de här motorcyklarna är något du vill kuska med på motorväg och därför kör vi på redaktionen till Åland istället för att smiska kurviga småvägar.
Vi börjar med en kortare resa med färja och därefter incheckning på hotellet som gud glömde där vi lämnar vår packning.
Sedan kör vi via mindre landsvägar till Mariehamn. Väl inne bland gångtrafikanter och farthinder märker vi ganska snabbt vilken hoj som fungerar bäst i lägre hastigheter. Suzukis motorkaraktär och komfortabla körställning gör den väldigt lättkörd. När vi väl kommer ut ur stan infinner sig körglädjen i hojarna. I takt med tempo-ökning och nedläggningsvinklar ökar bredden på våra flin innanför hjälmarna.
Utseendemässigt skiljer sig duellanterna ganska ordentligt. Det är lätt att tro att Vitpilens neoretro-design kommer direkt från vitvaruavdelningen hos Husqvarna. Vitpilens design påminner mer om ett kylskåp än en motorcykel. Det är nästan så att jag börjar leta efter ismaskinen. Att design har varit i fokus vid framställningen av Vitpilen märks på detaljerna. Instrumenteringen är en minimalistisk rund display. Den är snygg att se på men inte särskilt praktisk då informationen som den visar kan vara svår att se. Att en modern TFT-skärm inte har hittat dit är ett mysterium.
Hojen känns ganska hög när du sitter på den. Det känns ovant med det breda styret på den här typen av motorcykel. Du sitter mer på än i motorcykeln. Det är en rymlig sittplats som tappar komfort på grund av den kantiga och väldigt hårda sadeln som skär in i låren. Husqvarna levererar Vitpilen med en stånka på 692,7 kubikcentimeter. Den beter sig inte riktigt som man kanske förväntar sig att en motor i en hoj av den här typen ska göra då motorkaraktären är klart racepräglad.
Motorn har en fint fungerande växellåda med en bra quickshifter som jobbar åt båda hållen. Den går dock ryckigt på lägre varvtal och den blir automatiskt jobbigare att köra i lägre hastigheter.
En hoj ska inte behöva varvas så mycket i de farterna, dessvärre behöver den göra det för att den ska gå bra. Något som vi märker av i stadstrafiken.
Hojen är som roligast när jag får ge ordentligt med gas. Stånkan levererar enligt uppgift 75 kusar och 72 newtonmeter vid 6 750 varv. Vitpilens soundtrack levereras i en vacker symfoni över omgivningarna från Akrapovic-pipan som den här hojen har utrustats med.
Till skillnad från Suzuki känns Vitpilen lätt och välbalanserad. När jag vrider rullen i rätt väderstreck drar den iväg som en kanin på kokain. Vridet och effekten får Vitpilens framhjul snabbt upp i luften och det om något får mina smilband att röra på sig. Hojens traction control vill gärna dämpa detta beteende men som tur är går det att med en enkel knapptryckning stänga av funktionen. På den här hojen hänger backspeglarna under styret, längst ut på styrändarna. Varken Christer eller jag ser något i dem på grund av placeringen.
Fjädringen kommer från WP och är i hårdaste laget. När vi kommer ut ur Mariehamn och siktar söderut kan vi snabbt konstatera hur stötig Vitpilen är.
Vi provar att justera framgaffeln men kan inte känna att det blir någon större skillnad. Även fjädringen bak är fullt justerbar. Dock ger vi oss inte in på att justera den något.
Den här inställningen påverkar körningen negativt. Eftersom vägarna på Åland inte alltid är släta som ett dansgolv kommer styr- och genomslag som ett brev på posten. Minsta ojämnhet får hojen att studsa till hårt, stötarna fortplantar sig sedan i hela hojen. En följsammare inställning av fjädringskomponenterna skulle göra Vitpilen betydligt roligare och i det här fallet hälsosammare att köra.
Den inte så följsamma fjädringen och den stenhårda sadeln ger mina ädlare delar och ryggrad ordentligt med stryk när jag kör över ett tjälskott. Jag lättar från sadeln och tappar tempot något när jag kvider och tjippar efter luft.
Båda hojarna har bra bromsar, de har ett ordentligt bett. Enkelskivan fram på 320 millimeter och Brembo-oket på Vitpilen tar dig från hundra till noll snabbt och säkert. Suzuki har dubbla 296-millimeters skivor fram som stoppar effektivt men som inte doserar lika fint som Brembos broms på Vitpilen.
Suzukis former är mjukare och är inte lika framträdande som hos sin konkurrent. Designen tar knutten tillbaka drygt 30 år i tiden. Motorcykeln känns mer kompakt och du sitter mer i den. Suzukis sadel är bekvämare. Avståndet till det smalare styret är kortare och körställningen blir mer avslappnad. Den styrmonterade toppkåpan ger ett snyggt yttre som förstärker 80-tals känslan. Vindskyddet från den gör inte mycket nytta men är bättre än den på Vitpilen. Instrumenteringen och knapparna sitter där de ska och är föredömligt överskådliga.
Fjädringen är följsam utan att vara för mjuk. Vi får inte en tillstymmelse till styr- eller genomslag någonstans på de bitvis dåliga vägarna. Motorcykeln sväljer ojämnheterna utan problem och håller sig på hjulen utan att tappa spåret en enda gång. Inte ens när vägen är riktigt ojämn i de kurvigaste partierna under resan ställer den till med några otrevligheter.
Motorn på SV650X är silkeslen och inte det minsta ryckig i motorkaraktären som sin duellant. Det spelar ingen roll vilken fart eller växel du har. Den levererar sin effekt på ett mjukt och ledigt sätt.
Trots att effekten ska vara snarlik känns inte 90-graders v-twinmotorn lika kraftfull som Vitpilens stånka vilket visar sig i specifikationerna. Den levererar som mest 64 newtonmeter mot Husqvarnans 72. Suzukis twin får hojen att kännas mer framtung än Husqvarnas Vitpilen. Den hade gärna fått ha lite mer drag i motorn, då den inte riktigt hänger med när vi börjar rejsa på småvägarna. Jag får anstränga mig för att hänga med Christer när han gasar iväg på Vitpilen och för att få upp Suzukin på bakhjulet kräver det lite mer arbete av mig.
Hojarna bjuder på mycket körglädje, om än på olika sätt. Vi har allt roligare ju mer det svänger. Det är maskiner som på ett lekfullt sätt ska avnjutas på kurviga vägar och helst inte glänsas med i stan. Det fungerar till och med att ta ett par varv på en banåkning med dessa om så skulle önskas. Båda hojarna är i det stora hela bra i väghållningen även om det är något stötigare på den ena av dem.
Som de flesta redan har förstått är inte det här motorcyklar som används till långresor. Även om det finns en och annan antagonist som säkert skulle göra det. Avsaknaden av vindskydd på Vitpilen och det minimala som hittas på Suzukin är lika med jobbiga långresor. Är packningen dessutom större än pass, plånbok och tandborste blir det än jobbigare. Mer utrymme för packning finns inte.
Den stora skillnaden i den här duellen är komfort och effekt. Det är komfort som gör att Suzukin slutligen blir en vinnare.
Även om Vitpilen känns kraftfullare och lättare än Suzukin får du ändå en mer allsidig motorcykel i SV650X.
Mycket av detta kommer sig av den komfort som sadel och fjädring levererar samt den silkeslena motorn som är mer användarvänlig än Husqvarnas stora stånka.
