Suzuki SV1000S

 

I ett modigt försök att överträffa Ducati 916 lanserade Suzuki till säsongen 1997 den numera ökända modellen TL 1000 S. Fackverksram i aluminium, rotationsdämpare bak, halvmysko halvkåpa och en kortslagig V-twin på tusen kubik som fick både fjädring och styrning att tappa fattningen.
Något knäckt av de uteblivna framgångarna med modellen satte Suzuki ett mindre aggressivt gäng ingenjörer och designers i arbete. Till säsongen 2003 kunde man erbjuda resultatet: Suzuki SV 1000 S.
Ramen var en helt ny konstruktion med traditionell design och betydligt bättre stabilitet, och den kreativa rotationsdämparen hade ersatts av en konventionellt centralt monterad.
Motorn i SV 1000 S ser ut att vara direkt överförd från TL 1000 S, vilket hade varit bra eftersom den var en av modellens stora förtjänster. Istället har den gått omvägen via multihojen Suzuki V-Strom, vilket innebär 117 uppmätta hästkrafter vid kopplingen, en toppfart på 245 km/h och 0–400 metertid på 11,4 sekunder. Som jämförelse är samma siffror för TL 1000 S 129 hästkrafter 251km/h och 10,7 sekunder. 
SV 1000 S går att beskriva som en semisportig landsvägstwin med välskyddade halvkåpa. Fjädringen är mjukt avstämd på ett sätt som fungerar mycket bra på nordiskt tjälskadade vägar, den sväljer ojämnheter på ett mycket bekvämt och effektivt sätt. Men mjukheten gör också att precisionen och trivseln försvinner genom kurvor när tempot ökar. Skillnaden jämfört med sportigare modeller som Ducati SS 1000 och Honda SP1 gör att  en SV-förare får önska sig en Öhlinare eller sänka tempot.
Fyrkolvsoken fram kommer från japanska Tokico har bra bett, men ger  inte samma kontakt med framdäcket som moderna mono-blockok och för att förbättra känslan är stålomspunna bromsslangar att rekommendera.
I originalutförande ger blandningen av den mjuka fjädringen och de lite otydliga bromsarna ett något otillförlitligt intryck när en kurva kniper och föraren måste bromsa och korrigera spåret i samma manöver. Det finns bättre hojval om din körstil är utpräglat offensiv.
På SV 1000 sitter de flesta förare mycket bra. Körställningen är neutralt framåtlutad och gör touring fullt möjlig. Från sätet blickar föraren ut över en ganska annorlunda instrumentpanel vars form påminner om kolven i en wankelmotor. En rund varvräknare är flankerad undertill av ett rektangulärt digitalfönster som visar hastighet och en hel del annat, allt inramat av varningslampor till både höger och vänster.
Suzukins tank rymmer måttliga 17 liter och med en uppmätt genomsnittsförbrukning på 0,74 liter milen är det hög tid att tanka efter 23 mil. Om föraren köper något annat än bensin på macken kan det ovanligt rymliga förvaringsutrymmet under sätet bli användbart.
Utväxlingen är perfekt anpassad för att göra snabba omkörningar på högsta växeln och detta gör SV 1000 S bättre än både T L 1000 S och många andra jämförbara modeller: 60–140 km/h går på låga 8,8 sekunder.
Det finns en del mer eller mindre enkla sätt att förbättra SV 1000 S med komponenter från andra Suzukimodeller. Ett sådant är att byta till växlingslänkaget från TL 1000 R, som är kortare och ger snabbare och mer distinkta växlingar. Ett annat är att byta stötdämparen bak mot den som sitter på GSX-R 1000, vilket gör SV 1000 S lite mindre bekväm, men väsentligt stadigare och exakt längs kurviga vägar.