Suzuki Intruder M 1500

Trenden med powercruisers har de senaste åren vuxit sig stark. Med nya Intruder M 1500 har Suzuki gjort läxan efter första försöket med M 1800 R, de har sänkt vikten med närmare 20 kilo och resultatet känns helt rätt.

 


Traditionen att kopiera designen av amerikanska glidarmotorcyklar har de japanska tillverkarna frångått mer och mer.  Här har Suzuki helt fräckt gått sin egen väg, ett exempel är den främre kåpan som huserar framlyktan och instrumenthuset. Denna tingest styr även undan en del vind, jämfört med en vanlig kromlykta.
Resultatet är något inte alla gillar, men visst är det klokt att skapa en egen identitet. Eller vad sägs om cuts istället för en passagerardyna, om man så önskar?
Men kromad plast på tanken känns lite snålt. Tankmätaren som placerats till höger inuti hastighetsmätaren påminner om 80-talets första digitalur.
Ett nästintill rakt styre, framflyttade fotpinnar istället för fotplattor och breda däck signalerar aktiv körglädje. Proportionerna är dessutom en fröjd för ögat, bortsett från originalljudämparna.
På kurviga småvägar behöver föraren inte känna sig besviken. Den 328 kilo lätta sumobrottaren ändrar riktning utan ansträngning och döljer sin vikt väl. Vilket gör omkörningar och nedlägg till rena nöjet. Faktum är att fotpinnarnas placering tillåter relativt djupa nedlägg innan de skrapar i. Det är just i det här tjusningen ligger, enligt min mening. Väghållningen finns där. Du kan lägga ner den i kurvan och sedan räta upp den på rakan– utan att hälsa på hos din kiropraktor efteråt. Lådan är femväxlad, så du slipper klonka i och ur en onödig överväxel.

 


Jag ställer mig frågande till nyttan av ett större syskon. Visserligen kom  M 1800 före M 1500, men den här motorcykeln känns mer genomtänkt: viktfördelning, styrvinkel, fjädring, bromsar, däckbredden och kraften från motorn lirar helt enkelt ihop på ett mycket bra sätt.
Suzuki har med M 1500 tagit ett stort kliv i rätt riktning med den nya och mer körglada lill-Intrudern.  Störst är inte alltid bäst.

 

Plus
Lättmanövererad, designen på mätarhuset/kåpan/framlyktan. Motorns vrid.

Minus
Kromad plast känns inte så lyxigt. Klonkig växellåda. Låsningsfria bromsar borde vara standard.

Publicerad i Bike nummer 9 2009.
Text: Jacob Bergström
Bild: Simon Grabiec