Suzuki GSX 1250 FA

Krokig asfalt har uppfunnits för att glädja motorcyklister. Det vet var och en. När kropp och maskin arbetar tätt tillsammans för att harmoniskt glida från kurva till kurva, då får man hjärtklappning på ett bra sätt.

Jungfruturen på Suzukis nya GSX1250FA ger mig blossande kinder. Jag njuter bakom visiret, när vridet i den 4-cylindriga 1255-kubikaren skjuter mig som en projektil ut ur kurvor på trean, och jag imponeras av hur lätt det är att kasta den stora sporttourern in i de snäva hårnålarna.

Suzuki har valt att presentera GSX1250FA i Girona, en timmes resa norr om Barcelona. Och vägarna vid spanska Costa Braca liknar våra svenska mer än de spanska. En vecka tidigare var området i kaos när det föll hela 30 cmsnö på en dag. Nu är vägarna snöfria, men grenar och kvistar från träd, som föll under snöstormen, dyker helat tiden upp på asfalten. Det rinner smältvatten från snödrivor som fortfarande ligger kvar i diken här och var.

Temperaturen är också nordisk, så jag känner mig nästan som på säsongens första tur hemma i Sverige. De kalla däcken, de bitvis våta vägarna och vägarbetarna som hanterar omkullblåsta träd, kräver skärpt uppmärksamhet. Samma sak gäller dieselsträngarna i rondellerna.

Men Suzukin är lyckligtvis mycket lätt att hantera på de spanska bergs- och landsvägarna. Överraskande lätt, när man beaktar att den väger 257 kilo fulltankad. Motorn med balansaxel snurrar turbinlikt och kultiverat, och drar från botten som en turbodiesel.

Vridmomentet kulminerar med 110 Newtonmeter redan vid 3 700 varv, så jag behöver inte frossa i nedväxlingar. Jag använder däremot gärna vänsterfoten, för Suzuki gör generellt sätt fina växellådor, och den här är inget undantag.

På en kort raka låter jag den stora starka radfyran dra till varvtalsstoppet. Det känns nästan som ett övergrepp, för den slår av först vid 10 000 rpm. Det är 500 rpm in i det röda fältet och hela 2500 rpm förbi toppen på effektkurvan vid 98 hästkrafter.

Den röda markeringen vid 9 500 rpm tillför förstås, den i övrigt väldisponerade och lättavlästa instrumenteringen, en touch av sportighet, precis som växlingslampan. Men i sanningens namn har det varit mer passande att ge varvräknaren ett grönt och ett orange fält, som på lastbilar och traktorer.

Det framkallar verkligen inte gåshud att hetsa varvräknarnålen i botten. I gengäld finns massvis med körglädje i vridmomentet. Det är mycket okomplicerat att ge gas, för även om effekten är våldsam, så kommer den mjukt. Och det gör det härligt enkelt att umgås med GSX1250FA.

Jag sitter bra bakom kåpan, som skjuter regn och insekter över mina skuldror, men också ger knäna lä. Körställningen är upprätt och vardagsvänlig, men det är gott om plats för att luta sig framåt, om en lekkamrat skulle dyka upp på turen.

Sadeln är väldisponerad och kan justeras i tre höjdlägen. Den högsta ger 825 mm sitthöjd, vilket passar mina 187 cm bäst, men jag trivdes med det lägsta läget på 802 mm också utan att få problem med för skarp knävinkel.

Fjädringen är mjuk, vilket förstås gör styrningen lite vag. I gengäld är komforten hög, och det är viktigare på en motorcykel av den här typen.

ABS-bromsarna är ytterligare ett plus. De hjälper oss alla när det ska bromsas maxinalt utan förvarning. Det är bra bett i framhjulets 310 mm-skivor med fyrkolvsok, men kraftig inbromsning kräver en rejäl näve.

I grund och botten är GSX1250FA mycket lik GSF1250SA Bandit som körupplevelse, som den delar tekniken med. Men GSX1250FA Bandit borde vi inte kalla den. Det kallas visst för positionering.

Plus
Vridstark motor. Förtroendeingivande köregenskaper. Bra komfort. Centralstöd. ABS.

Minus
Mjuk fjädring gör styrningen lite vag. Frambromsen kräver muskelkraft.

Publicerad i Bike nummer 6 2010.
Text: Klavs Lyngfeldt