19 april, 2024
Någonstans i södra Jämtland, juni. En gräsig liten väg med lerspår är enda sättet att ta sig fram till den grusväg som leder oss vidare mot Åre. Kommer vi inte igenom här blir det tre-fyra mils omväg.
Plaff! Ljudet av en tung motorcykel som sätter sig över fotpinnarna fast i leran går inte att ta miste på. Att gasa och vicka ut den själv får den bara att sjunka djupare i den bottenlösa sörjan. Åkkompisen Magnus, som varnat om fastkörningsrisk och tagit det lite mer varligt ut på den hala lervägen, är inte imponerad. Ingen av oss ser faktiskt hur vi ska komma loss.
Som lök på laxen noterar jag hur det bubblar i leran och motorcykeln långsamt fortsätter att sjunka. Tankar kring att raskt arrangera ett helikopterlyft dyker upp i huvudet men med hjälp av några spännremmar, och flera liter svett, får vi på något sätt upp skrotet ur träsket en halvtimme senare. Lovar mig själv att kolla marken lite bättre nästa gång…
Idén runt resan Stockholm-Åre på grus började med att jag under 2013 köpte på en KTM 990 Adventure där en GPS ingick i köpet. Den tidigare ägaren var en entusiastisk grusåkare som smart nog hade lagt in hela Sveriges friluftskarta i skala 1:50 000 i apparaten. Efter lite experimenterande blev det tydligt att det nu var möjligt att via datorn lägga upp grusrutter på ett sätt jag inte tidigare kunnat göra – det gick att hitta skogsvägar som var genomgående och inte bara tar slut i en återvändsgränd (vilket de flesta tyvärr gör).
Flera nätter satt jag uppe och drog upp rutter och spår över hela Sverige – planeringen var faktiskt nästan lika kul själva körningen! Ibland blev det nödvändigt att binda ihop två grusvägssystem med kanske en traktorväg eller stig. Eller i glest befolkade trakter en kortare sträcka på vad som var misstänkt likt ett motionsspår eller vandringsled. Extra spännande!
Vi bestämde oss för Årerutten och en fredagmorgon rullade vi iväg från Stockholm. I höjd med Arlanda lämnade vi motorväg och asfalt och svängde av, in på grusvägar.
Så här långt söderut är problemet att det är relativt tätt befolkat och ibland fick vi därför överge den planerade rutten för att undvika att störa alltför mycket. Men allt gick bra fram till södra Gästrikland där vi tvingades vända en halvmil in på en traktorväg som sakta transformerades till ett tufft endurospår. Även om det snart blir en sport att alltid komma igenom är det lätt att bränna för mycket tid på en hopplös väg i stället för att vända och ta ett omtag.
Därefter följde många mil ifrån system till system av fantastiska grusvägar, förbi sjöar och sömniga små samhällen. Vissa övergångar på traktorvägar och stigar krävdes, men de var precis lagom utmanande. Övernattning var bokad i Järvsö, men kvällen kom tidigare än vi tänkt oss och den sista biten av dagens etapp fick tyvärr gå på stora vägen.
Det tar tid att åka grusväg. Problemet är inte att farten är lägre än på de större vägarna (det är den ju inte alltid), utan det är fastkörningar och när man måste vända som äter timmar.
Nästa dag dök en ny utmaning upp. I Norra Hälsingland och uppåt finns få mackar, noggrann planering bir viktig för att inte bli fast med soppatorsk ute i skogen. Åker man förbi en mack, även om tanken är halvfull, är det ändå läge att tanka.
Det är dessutom bra att få med de verktyg och reservdelar som kan tänkas behövas om problem dyker upp. Vi kunde åka i timmar utan att se en enda människa eller bil, så man måste vara beredd på att kunna lösa alla tänkbara problem själv. Det mest sannolika är nog punktering och då är det bra att ha tjockslang i däcken samt extraslang, däckjärn och pump med i bagaget. Och du, tänk på att testkränga däck hemma – att blöt och lerig i något surhål lära sig vränga av och på däck är inget jag rekommenderar. Startkablar kan också bli värdefulla eftersom det är lätt att få batteritorsk om man kör fast. Plus förstås det vanliga i form av verktygssats, vävtejp, spänn- och buntband med mera.
Färden gick nu genom ändlösa skogar, då och då med något övergivet, halvt förfallet hus bredvid vägen. För fans av just övergivna platser finns verkligen en del att hämta, vi såg åtskilliga gamla kvarnar, industribyggnader och liknande – allt övergivet och tomt.
Plötsligt, mitt i skogen, kom ett virvarr av väl underhållna asfaltsvägar, vi hade stött på en gammal nerlagd krigsflygbas! Just detta, att inte riktigt veta vart man hamnar och få se platser dit man aldrig annars kommer, är för mig essensen av äventyrskörning.
Intressant nog verkar det inte som om Lantmäteriet har uppdaterat de norrländska delarna av militärkartan så bra under senare decennier. Vissa vägar hade försvunnit, tjocka granar står där vägen gått. Flera markerade broar hade ruttnat, rasat samman eller helt enkelt tagits bort. Mest opålitliga var traktorvägar och stigar som ofta var spårlöst borta.
En spännande åkupplevelse var också till synes fina och väl underhållna grusvägar när hojen plötsligt sjunker ner tio centimeter, börjar åla sig våldsamt samtidigt som tung lervälling sprutar upp över benen. Till slut kom vi på att man får använda samma teknik på en vattensjuk grusväg som på sand – med vikten långt bak på motorcykeln, stadig gas, aldrig aldrig bromsa med frambromsen.
Det ligger onekligen en kul utmaning i att köra tung äventyrsmaskin även i lite svårare terräng. Det är ofta förbluffande hur väl de kan ta sig fram. Men ibland når man sin gräns, i synnerhet som vi inte särskilt grovmönstrade däck på (Pirelli Scorpion A/T och Conti Trail Attack).
På grusväg går motorcyklarna fantastiskt, betydligt stadigare och tryggare än en mindre offroadmaskin. Stigar och skogsmaskinspår brukar också gå bra, och så länge det är torrt är inte ens endurospår omöjliga. Men kör man över svag mark gör vikten att det blir lätt att köra fast. En kombination av hala stenar/stockar och rejäl stigning kan också snabbt bli väl spännande med 220 kilo äventyrsmaskin. Ett specifikt problem är också att det är svårt att gasa till och lyfta framhjulet över ett hinder, vilket gör att stockar över vägen och djupa diken kräver försiktighet.
Efter en avslutning med flera timmars körning på vindlande, fina grusvägar i fjällmiljö, når vi till slut Åre efter två riktigt äventyrliga dygn. När du längtar efter Long Way Round eller Road of Bones, tänk på att vi i Sverige kan hitta riktigt bra äventyrskörning runt vår egen husknut!
