Slugger vs. BMW S1000RR

Vid 1,2 bars laddtryck bromsar Sluggern 202 hästar och 210 nm på bakhjulet. Med blott 190 kilo körklar vikt så blir det en resa som heter duga – jag har provat så jag vet. Slugger är en minimalistisk skapelse och ingenstans på hojen finner du en detalj som inte har ett syfte, en funktion. Mittpunkten är en luftkyld fyrventilsboxer från en BMW HP2 Sport. Den tvångsmatas av turbon som huserar under styret, via en massiv intercooler placerad under »tanken« på sin väg mot de kompsänkta cylindrarna där turboladd möter blyfri 95 från reservoaren under förarens bakdel. Resultatet blir, förutom ett lustfyllt brölande genom det rasande vackra avgassystemet av titan, rent överjävligt hård acceleration, oavsett varvtal.

Det mest iögonfallande på Slugger är navstyrningen. Förutom en orgie i teknik och hantverksskicklighet är det också en lösning som verkligen fungerar. Navstyrningens klassiska problem, att få ner kraften från styret till hjulet, har tidigare »fixats« med hydraulik eller mekaniska länkage och har aldrig fungerat tillfredställande. Lösningen visade sig vara lika enkel som självklar, den har använts hur mycket som helst inom såväl flyg som marin – vajer.

 

– Jag testade Stellans förra hoj, säger Anders Andersson, testförare på Öhlins som levererat fjädringskomponenterna till Slugger. Jag har också kört samtliga av Bimotas navstyrningar och ett knippe olika BMW-lösningar som aldrig kommit ut på marknaden och ISR:s konstruktion är den absolut bästa. Framför allt ger den feedback från framdäcket, något Bimotas system inte gjorde.

 

Vi kör Slugger mot S 1000 RR i tre moment. Först bankörning på Gelleråsen. Sluggern är gräsligt snabb på start- och målrakan och Stellan bromsar både hårt och sent. Men trots stål i sinnet och horn i pannan så är det S 1000 som tar hem spelet på banan, främst tack vare snudd på obegränsad markfrigång. Men det går fort, att Stellan kvalat in till VM i hojbygge verkar inte ha någon som helst lugnande inverkan.

Rond två är posering vid det lokala hojfiket. Och trots att min S 1000 är både den fränaste tusenkubikaren och dessutom har bullrigt helsystem så passerar den helt obemärkt – jag kunde lika gärna kört en rostbrun Saab utan navkapslar. Där rök den illusionen…

– Slugger är en helt fantastiskt skapelse, berättar Ola Stenegärd, pappa till både organdonatorn HP2 Sport och S 1000. Det första jag som slår mig är de perfekta proportionerna, sedan linjerna och detaljerna. Stellan är mycket duktig och Slugger har väckt stort intresse nere på BMW:s huvudkontor.

 

Ett lika inför finalen – streetrace. Nu börjar jag bli verkligt orolig, visst har min hoj flott elektronik som wheelie control men jag saknar runt 20 hästar och har lika många kilo fler att släpa på. Dessutom är Stellan en veteran från Stockholm Open, visserligen på fyra hjul, men 402 meter är typ hans mammas gata. Och ja, precis som jag misstänkte fick jag dyngpisk. Stellans 60-fotare var under hälften av mina och resten blev därefter. Men hur är Slugger att köra? För mig blir det här första mötet med navstyrning och jag kan helt ärligt säga att jag blev förvånad över hur bra det fungerar. Visst känns det annorlunda jämfört med en vanlig gaffel, bland annat niger den inte under inbromsning, men på det hela taget beter den sig som en normal motorcykel. I riktig låg fart känns det skumt att framhjulet inte alls rör sig på samma sätt som styret, i övrigt är körupplevelsen sömlös. 

 

Fast en hoj för rookies är det inte. Motor finns det av i överflöd och då Stellan kör med 18 graders spindeltappslutning (motsvarande gaffelvinkel) och 70 millimeter försprång räcker det med att polaren bakom tänker »sväng« för att Slugger ska byta kurs.  Kan du säga snabbstyrd?

Tillbaka i sadeln på S 1000 slås jag av hur sävlig och slö den känns, mer som en stor sporttourer. Men faktum är att jag föredrar den konventionella gaffeln. Turbokit?

 

Publicerad i Bike 8/2011

Text: Magnus Wallner

Foto: Marc Malmqvist