Provkörning: Victory Octane

Victory Octane har marknadsförts som den vassaste motorcykeln i sin klass. Så vilken klass är det då? Pratar du om power cruisers ska du kanske inte nöja dig med 104 hästar, utan ha minst 150 pållar för att slå Diavel ­eller VMax på fingrarna. Men Victory menar klassen för ”mellanklassglidare” där ­motståndet inte är lika effektinriktat.

Octane har en rad olika fördelar på sin sida. Till att börja med är motorcykeln byggd enligt samma plattformsystem som både Victory, Harley-Davidson och många andra tillverkare använder sig av idag. Det här är första gången som Polaris korsar märkesgränserna genom att bygga Octane på samma plattform som Indian Scout. Det innebär alltså nästan samma gjutna aluminiumram och kortslagiga, vätskekylda V-twin med fyra ventiler per cylinder. Konfigurationen är något annorlunda och växellådan är stegad på ett annat vis. Men även om grunden är snarlik är resten säreget för modellen. 

Du kan fortfarande känna igen ­Victory i detaljerna men slutprodukten är mindre, ­lättare, vassare och betydligt mer ­lätt­hanterlig än hojarna med ”Freedom ­V-Twin”-motorn. Visst är det en amerikansk motorcykel. Därav det höga, bakåtdragna styret och de fram­flyttade fotpinnarna. Det är sådant som säljer i USA. Troligtvis kommer merparten av alla intresserade européer köpa lågt styre och fotpinnar som sitter mer åt mitten. Utöver detta finns andra ljuddämpare, passagerarsadel, andra bakstötdämpare, varvräknare med shiftlight med mera som tillbehör.

Max totalvikt är 449 kilo vilket gör att hojen kan ta drygt 200 kilo. Det betyder att det här inte direkt är hojen för långturen med passagerare och packning. En snygg men liten bränsletank på 11,7 liter understryker detta. Octane är snarare en maskin för innerstad, för långa kolmaskar från rödlyset och en hel del action på kurviga partier. Efter att ha kört till racebanan Orlando Speed World testar vi allt från balansprov till enklare drifting och Octane visar sig vara både rolig och lättmanövrerad. Även genom kurvorna är den rätt kul och stabil. Hojen har 32 graders nedläggningsvinkel och det som tar i först är fotpinnarna.

Den sexväxlade lådan fungerar riktigt fint. I alla fall på de flesta av testhojarna. Det ­verkar bara vara jag som hittar friläge ­mellan femman och sexan, samt tvingas stänga av motorn med växel i för att sedan peta i ­friläget. Tack vare viktfördelningen går det att göra långa burnouts på ettans växel utan att använda handbromsen och under den tid vi har på dragstrippen kör vi som snabbast 12,01 sekunder, 11-sekundersrepor är inom räckhåll. Det gör Octane ungefär lika snabb som en V-Rod, trots lägre effekt.

Att Octane bara har en framskiva visar sig vara fullt tillräckligt. Jämfört med sin närmaste släkting, Indian Scout, är 65 procent av delarna olika. Bland annat har 16-tumsfälgarna bytts mot 17 tum bak samt 18 fram och stötdämparna har fått en ny placering.

Efter en dag i sadeln är jag ganska mör, men de vibrationer som uppstår på högvarv är helt okej. Det är snarare styret och den bakåtlutade körställningen som är det jobbiga om du vill köra snabbare än 100 km/h längre perioder. Vi testar som snabbast 210 km/h och märker att den lilla toppkåpan har större effekt än väntat. 

Tittar du på motorn lovar den stort för framtiden. Vi lägger märke till ett spjällhus på 60 millimeter. Det hade inte suttit där om Victory inte planerar att flåsa betydligt större mängder luft och bränsle in i motorn. En utomstående expert vi pratat med hävdar att motorn lätt skulle klara 50 ­hästkrafter till. Då kan Octane bli den ­power cruiser som alla andra bara kommer att se baklyset på.