Provkörning: KTM 1090 Adventure

Nya 1090 Adventure är tänkt som instegsmodellen bland de större äventyrsmotorcyklarna från Österrike. Tidigare fanns en 1050, 1190 och en 1290 i segmentet. Nu har KTM sett över utbudet och plockat bort 1190-modellerna och vässat tidigare 1050:n till en 1090. Det kan vara en smart strategi från Mattighofen som lyfter en modell som tidigare hamnat i skymundan av de större modellerna. Vi drog till ett soligt men kylslaget Spanien för att ta reda hur väl KTM lyckats.
 
Jag läser faktabladet en gång till precis innan jag ska åka iväg. Motorn är på 1 050 kubik – samma som förra modellen – men med 125 hästar mot tidigare 95. En rejäl ökning som åstadkommits främst genom annan programmering av insprutningen.
 
Redan när jag kommer ut på gatan och drar på rullen första gången märker jag skillnaden mot den tidigare modellen. Gassvaret är piggt och rappt och KTM:en drar iväg i full galopp. Framför allt märker jag stor skillnad från det övre mellanregistret och uppåt i varvtalen. Nu ryter motorcykeln ur sig sin kraft vilket den inte orkade tidigare, då den nästan kvävdes närmare toppvarv.
 
Det glada humöret sprider sig ytterligare och växlarna matas i, en efter en, dock utan assistans av någon quickshifter. Samspelet mellan koppling och växellåda sker i harmoni även om bestämdhet och kraft krävs.
 
 

Utan att tänka på hur så är vi ute på motorvägen och kör och den kyliga morgonluften kyler mina händer och försöker leta sig in i minsta lilla springa mellan kläderna. Jag kryper ihop bakom det rejäla kåpglaset som kan justeras 25 millimeter i höjdled och handtagsvärmen slås på. En kort stund senare är det rykande varmt om händerna och det är lättare att slappna av i sadeln.
 
Motorväg byts ut mot kurviga bergsvägar. Termometern i displayen varnar för frost och visar en plusgrad. Informationen läses lätt av och kontrasten är bra även när solen lyser rakt på den.
 
Förtroendet för däcken i kontakten med den hala asfalten är enastående. Den fina fjädringen från WP förmedlar allt som sker på ett föredömligt sett. Allt känns välavstämt och passar karaktären för äventyraren.
 
Bromssystemet från Bosch och Brembo som får jobba flitigt längs resan gör jobbet mycket bra och mattas inte alls av påfrestningen av ständigt hårda inbromsningar. 
Vikten som på pappret är 205 kilo i torrt utförande känns inte alls av. Ingenjörerna har lyckats trolla bort den känslan och lekande lätt kastas motorcykeln från det ena hållet åt det andra. Körställningen som är avslappnat neutral och passar mig ypperligt gör resan behaglig. Här bidrar även den sköna sadeln med rejäl stoppning till komforten.
 
Vid några tillfällen under resan kände jag hur traction controlen grep in vid kraftigt gaspådrag. Det skedde mjukt och utan att störa nämnvärt. Hur ingreppet träder in styrs av vilket körläge du valt, du kan välja mellan Sport, Street och Rain. På motorvägen hemåt igen när solen värmer behagligt varmt sorterar jag tankarna och intrycken från körningen. Nöjt konstaterar jag att företaget lyckats trolla med ettor och nollor för att göra en trött hink till en riktigt pigg och trevlig äventyrskamrat.  

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: