19 april, 2024
Den ser onekligen tilldragande ut med sin halvmatta vita lack, röda ram och guldglänsande Öhlins-komponenter. Linjerna är vassa och mjuka på samma gång. Jag hade sedan innan hört hur avslappnad och lättillgänglig den efter 10 år återupplivade 900 SuperSport skulle vara men blev ändå överraskad. Det höga och relativt breda clipon-styret, bekväma sadeln och fotpinnarnas placering skapar tillsammans en trivsam körställning. Knapparna på styret är på modernt Ducati-vis logiskt placerade och distinkta i känslan. Den 937-kubik stora vätskekylda V-twinnen snurrar igång och bäddar in omgivningen i ett mysigt muller. Motorljudet skjuter ur den dubbelpipiga ljuddämparen och vid avslag hörs återkommande avgasknallar. Koppling och växellåda bjuder på lagom mekaniskt motstånd men fin känsla.
Jag är ordentligt nyfiken på vad den här återupplivade Ducati-modellen har att erbjuda och gör mig redo att attackera en av mina favoritvägar. Kopplingen dumpas och jag ger fullt, växlarna smäller jag i en efter en med hjälp av S-versionens standardmonterade och dubbelverkande quickshifter. Farten ökar snabbt, jag hukar bakom kåpglaset och håller in knäna mot motorcykelns praktiskt smala midja. Nya 900 SuperSport är inget effektmonster och tunnelseendet uteblir, men visst är det kopplingslösa accelererandet kul.
Efter en stund kommer jag på mig själv med att oftast använda quickshiftern mellan första till fjärde växeln – den är inte den mest finkänsliga och i högre fart går det smidigare att använda den fina kopplingen. Chassit är nykonstruerat och tillsammans med Öhlins-dämparna är 900 SuperSport otroligt trevlig på mindre landsvägar. Det är precis det här användningsområdet som modellen optimerats för, en gatmotorcykel med sportiga gener.
Skarvar och ojämnheter käkas effektivt upp av de gyllene fjädringskomponenterna och motorcykeln känns trygg både inför, under och efter kurvtagning. Öhlins 48-millimeters gaffel har TiN-behandlade ben och både den samt bakdämparen är fullt justerbara. Standardmodellen har Sachs-dämpare men bromsarna är desamma. Fram sitter Brembos M4.32-ok som nyper om 320 millimeter stora skivor. Bromsgreppet är justerbart och paketet levererar fin prestanda.
Det är dags att lämna den snirkliga småvägen och styra in mot stan igen. Färden går via en större landsväg och motorväg. De 113 hästkrafterna skrämmer inte livet ur någon men motorn har ett fint vrid och det är inga problem att marscha effektivt på motorväg mellan 150 och 170 kilometer i timmen.
Vid första anblick utstrålar 900 SuperSport S inte direkt långfärdstouring men faktum är att den klarar sig relativt bra även i denna gren. De dryga 900 kubiken räcker i alla fall till om du reser själv och utan större bagage – det här är något vi hoppas få återkomma till i ett senare test. Packväskor finns för övrigt som originaltillbehör för den som väljer tillverkarens Touring Pack. I det ingår även en större vindruta och handtagsvärme.
En sak som jag noterar i nästan alla hastigheter är vibrationerna i backspeglarna. Det här gör det omöjligt att exempelvis räkna radioantenner på mörka Passater. Efter några mil når jag infartsleden till huvudstaden. Trafiken tätnar och till sist är det helt tvärtjockt med bilar och lastbilar i alla tre filer. Vägarbeten har smalnat av vägen och gör det snudd på omöjligt att snirkla sig fram mellan bilarna. Jag armbågar mig vidare och är tacksam över den lätta kopplingen och det smala chassit. Siktet är nu inställt på att köra genom stan istället. En sådan här kaosmorgon är det sannolikt extra mycket trafik även där men jag känner mig färdig med att suga i mig avgaserna på just det här motorvägsavsnittet.
Ducatins 210 kilon är lätthanterade även i låg fart men värmeavledningen är inte på topp och det blir snabbt varmt i sadeln. Det karaktäristiska transmissionsglappet och den lite kärva växellådan är inte heller helt skapta för smidig forcering av tät stadstrafik. När jag till sist trillar in på redaktionen får jag höra att just min infart till Stockholm varit avstängd på grund av oljespill – mitt i rusningstid.
Ducati 900 SuperSport är ett kärt återseende och 2017-års modell lever faktiskt upp till sitt rykte om att vara en fin gatcykel. Som bäst glänser den på mindre landsvägar i lagom tempo men den är även fint sällskap på lite längre turer med mycket motorväg tack vare sin fina komfort.
Ducati själva tror att S-modellen kommer sälja bäst i Sverige och jag är benägen att hålla med. Quickshiftern känns lite som en gimmick men dämparna från Öhlins är värda varenda krona.
