25 april, 2024
När jag närmar mig BMW R ninetTScrambler märker jag snabbt att den har en helt annan karaktär än Roadster. Förarpositionen är mer upprätt tack vare högre styre och fotpinnar som sänkts och flyttats bakåt. 19-tumshjulet fram i kombination med 5 millimeter längre fjädringsväg (140 millimeter bak och 125 fram) ger modellen en helt annan hållning.
För att positionera Scrambler billigare än Roadster har BMW valt enklare komponenter överlag. En konventionell teleskopgaffel, konventionellt monterade bromsok och instrumentering utan varvräknare är exempel på detta. Tur är det väl då att det ligger i linje med vad en scrambler ska vara; avskalad med bara det mest grundläggande.
Motorn med den höga dragningen av avgassystemet har uppdaterats till Euro4-specifikation. På pappret säger BMW att detta bara innebär en större katalysator och tre färre newtonmeter i vrid, men i verkligheten känns det som att något mer fattas.
Upp längst de hårnålstäta bergsvägarna har boxermotorn en karaktär som är lätt att förälska sig i. Det långa breda registret gör den lättkörd och att låta vridet göra jobbet från låga varv är inga problem. Symfonin som sprids är ett av de bättre vi hört från en Euro4-maskin, säkert tack vare att Akrapovic står för ljuddämparna.
Att 1 170-kubikaren är en trevlig bekantskap är det alltså inte någon fråga om, men ändå känns den för behärskad. En av höjdpunkterna med Roadster var dess vresiga motor som small vid avslag och alltid kändes som en best. Detta är tyvärr något som Scrambler saknar.
Vad den däremot har är en bredare repertoar, vilket märks när jag kör på vägar av sämre kvalitet. Den längre fjädringsvägen och mjuka inställningen gör den väl lämpad för potthållstäta svenska vägar. Det är en tacksamt förlåtande fjädringskaraktär. Tyngre förare kan få skruva på förspänningen.
Det stora framhjulet har lett till en finjusterad chassigeometri. 19-tummaren ger en väldigt stabil körupplevelse samtidigt som BMW har kunnat behålla chassit någorlunda snabbsvängt. Enda tillfället något negativt letar sig fram är i krypfart kring köer och rödljus, då den blir något nervös och vinglig.
I övrigt är den en väldigt lättkontrollerad upplevelse, till stor del tack vare den nya förarpositionen som också är mer avslappnad med det höjda styret. Några större komfortpoäng får dock Scrambler inte. BMW har minskat stoppningen i sadeln och träsmak infinner sig väldigt snabbt. Den nya förarpositionen fångar dessutom mer luft och turbulens.
Den spartanska hållningen fortsätter med instrumenteringen som består av en analog hastighetsmätare och en liten display. Här saknas moderna bekvämligheter som växelindikator och bränslemätare. Reglagen håller dock typisk BMW-standard och det är väldigt lätt att stänga av ABS-systemet och traction control (tillval) med en knapp på styret, även under färd.
Den stora frågan är om Scrambler lever upp till BMW:s stora mål att den ska vara prisvärd. Den har visserligen större motor än konkurrenter som Ducati Scrambler, Triumph Street Twin och Yamaha XSR 900 men dessa har betydligt lägre prislappar.
Till skillnad från i varje fall de två europeiska alternativen tillverkas dock BMW:n på hemmaplan och det märks. Standarden är lika hög som på andra BMW-motorcyklar, bara med färre delar att applicera den på.
