25 april, 2024
Vi befinner oss cirka 20 kilometer söder om staden Siena i Italien, uppe i bergen på Betas bakgård. Jag hade väntat mig många intressanta nyheter med 2017-armadan av röda skogshojar från tillverkaren men istället gjordes mest en finputsning av förra årets modeller.
Vi kastade oss snabbt ut på tre banor med snabba partier, branta backar, smala knixiga stigar och gamla flodbäddar med massor av sten. Beta RR 4T 390 startar enkelt med ett tryck på startknappen. Jag petar i ettan och känner nästan omedelbart den där extra kraften jämfört med det mindre 350-syskonet. Motorn drar bra även när jag går ur kurvorna på lite för hög växel.
I utgången av kurvan övergår stigen i knytnävsstora stenar i mängder men Sachs-fjädringen sväljer allt mycket bra. Framgaffeln har fem millimeter längre fjädringsväg och den är laddad med en ny olja som ska ge lägre friktion och tåla mer värme. Bakdämparna på alla 2017-modeller har ett nytt system för hög- och lågfartsjustering. Den fina fjädringen gör att jag behåller kontrollen med bra fäste och driv. I ett skogsparti öppnar stigen upp sig med en lång raksträcka och det går att dra ur maskinen ordentligt på trean och fyran. RR 4T 390 upplevs stark och stabil även när farten höjs.
Fyrtaktsmotorerna har fått nya kamaxlar och mjukare ventilfjädrar. Det här känns av genom en mjukare effektuppbyggnad och svagare motorbroms. Insprutningen från Synerject med 42-millimeters spjäll bidrar även den till att göra fyrtaktarna ännu mer lättkörda. Slutet av raksträckan markeras av ett dike, det gäller att vara snabb på bromsarna och jobba ner genom växlarna till tvåan. Jag komprimerar gaffeln något och snärtar till med gasen.
Framhjulet lyfts över diket och bakfjädringen lämnas något brutalt till att handskas med den skarpa dikeskanten men den fina kompositionen av motor och chassi gör manövern odramatisk. På vissa ställen är det så trångt mellan träden att jag knappt kommer mellan med styret, men RR 4T 390 känns smidig trots att det är knöligt att ta sig fram. Gaffelkronan har blivit lättare men mer vridstyv och hjulen från Excel har numera svarta ekrar samt blanka fälgbanor. Efter diket är det dags att dyka ner i den uttorkade flodbädden bland en miljon stenar. Här går det bitvis riktigt långsamt och fjädringen på fyrtaktaren upplevs mer följsam än hos Betas tvåtaktare som var något mer stötiga och oroliga.
Efter turen provar jag några av hindren i Betas egna extremendurobana. Kopplingen med hydraulpump från Brembo och bromsar från Nissin kommer till flitig användning men utan att mattas. Det här trots forcerande av höga stockar i det varma vädret. Innan det är dags att lämna tillbaka motorcyklarna hinner vi med en längre tur på makalöst fina grusvägar och stigar i området.
Både 430- och 480-kubikaren har gott om muskler och att hantera dem i skogen kräver att du är vältränad. Om du är ute efter en hoj för endurospåret är tvåtaktarna lika bra alternativ som de mindre fyrtaktarna. Den mindre 350-kubiks fyrtaktaren är ett mellanting som kräver att du är lite mer på hugget. Den är inte lika förlåtande om du råkar köra på fel växel och den kräver mer varv.
Beta RR 4T 390 är den bästa kompromissen för de flesta förare och typer av körning. Den är smidig, lagom stark och tjuvstannar inte i första taget om du råkar köra på för hög växel. Det kommer nog göra ont i fler tvåtaktshjärtan än mitt efter att de provkört den här enduromotorcykeln.
