Provkörning: ​Triumph Street Twin

Triumph har satsat hårt på lansering av många nya modeller de senaste åren och nu senast har de borstat dammet av sin välkända Bonneville-familj. Ett smart drag som ligger i tiden. Triumph tar nu upp kampen mot framför allt Ducati Scrambler.
 
Upplägget på lanseringen är lite annorlunda än vad vi är vana vid från Triumph. Det enda vi visste om modellen var att den skulle lämna 80 newtonmeter vid 3 230 varv, i övrigt var specifikationen hemlig.
 
Vi inledde med själva provkörningen och efter den obligatoriska varmkörningen gick rutten ut genom staden och upp i bergen. Vi kom att få ganska många och behagliga timmar i sadeln.
 
Den 900 kubik stora parallelltwinnen arbetar både mjukt och oansträngt. Sången är den rätta för en engelsk twin och motorn harmonierar väl med motorcykeln i övrigt. Eftersom vi fortfarande inte fått någon teknisk presentation försöker jag lista ut vad en rimlig effektsiffra kan vara, och upp mot 80 hästkrafter är en siffra som dyker upp i mitt huvud. När vi under lunchen får veta att Street Twin som mest 55 lämnar hästkrafter är jag inte ensam om att bli förvånad, det är imponerande att Triumph lyckats få ut så mycket körglädje ur så lite. Visst, den går inte som en racer men det försöker den heller inte göra. Det är en förbaskat fin motor som dessutom knappt vibrerar.
 
Med sin låga sadelhöjd på 750 millimeter är Street Twin enkel att hantera. Den är också relativt lätt vilket bidrar till den förtroendeingivande känslan. Det är alltså en bra hoj för nybörjare.
 
Körställningen är upprätt och avslappnad och kopplingen lättarbetad. Gasen på den engelskbyggda motorn kontrolleras med ride by wire, resten av hojen byggs faktiskt ihop i Thailand. Finishen är hög, helhetskänslan är bra och det framgår tydligt att konstruktion och design är noggrant övervägda.
 
Körpass två börjar även det med stadskörning. Därefter blir det en obligatorisk stint på motorväg, knappast Street Twins huvudsyfte men det går utmärkt att marscha i normal motorvägsfart även utan kåpa. Men det ska erkännas att det var en lättande känsla att  vika av från motorvägen och på nytt ta sikte på de vindlande bergsvägarna där svängarna bara kommer oftare och oftare.
 
Chassit har inga problem med att hantera det uppskruvade tempot och fjädringskomponeternas grundinställning duger gott åt mig. Och det är tur för det enda som är justerbart är förspänningen bak.
 
Bromsarna kommer från Nissin och de arbetar effektivt med förutsägbart bett. Trots enkel skiva med tvåkolvsok går det utmärkt att bromsa med bara två fingrar på greppet. ABS-bromsar finns naturligtvis men de gör inte mycket väsen av sig.
 
Street Twin har också traction control, som går att stänga av och lådan är femväxlad. Tack vare den mjuka motorgången kan högsta växel användas redan från 60 km/h. Inte för att man inte skulle vilja växla, lådan är nämligen föredömligt lättarbetad.
 
Inte helt oväntat har Triumph ett helt hav av tillbehör samt tre så kallade Inspiration kits till hojen: Scrambler, Brat Tracker och Urban. De har också ett samarbete med klassiska Vance&Hines som leverar lagom bullriga dämpare för den som vill vara lite mindre diskret.
Triumph har valt att montera 18 tums hjul fram och 17 tums dito bak, ännu en likhet med Ducati Scrambler. De är skodda med Pirelli Phantom Sportscom som passar bra till hojen och ger bra känsla. På grund av en kortare regnskur fick vi även pröva på våtgreppet, också det fullt godkänt.
 
När intrycken summeras kan jag konstatera att Street Twin överträffade mina förväntningar och visade sig vara en både komplett och trivsam motorcykel. Dessutom är priset, som varierar beroende på vilken av de fem färgerna man väljer, av det behagligare slaget. Det här är mycket retrohoj för pengarna.