19 april, 2024
Det finns inget mer amerikanskt än en muskelbil, förutom möjligtvis en muskelhoj. Hur står sig den klassiska muskelbilen mot den moderna muskelhojen? Undertecknad gick på ett rökfyllt korståg med frilansare Kenneth för att besvara den frågan. Kan två hjul överhuvudtaget jämföras med fyra? Visst. De bygger ju på ett likadant koncept och även användningsområdet kan vara detsamma. Den viktigaste ingrediensen är motorn som i båda fallen är överdrivet stor och onödigt effektiv. I stället för att bara ta föraren från punkt A till punkt B betonas här viljan att synas – varken bilen eller hojen är framtagna för en blyg förare. De väcker uppmärksamhet oavsett var man kör, det kan vi intyga. Dessutom passar de båda bra för att markera revir, oftast med svarta streck eller genom att täcka närområdet med tjock rök när föraren får ett infall (eller slinter med kopplingen). Vid rödljusen tolkas de automatiskt som en inbjudan till dragrace. Låter det roligt? Det tycker vi med. Bilarna representeras i den här duellen av en Pontiac GTO från 1970 som vi fick låna av en av våra läsare. Motortypen är troligen väl bekant för alla, motorvolymen är jämna 400 kubiktum, alltså cirka 6,5 liter. Utmanaren från den tvåhjuliga världen är Victory Judge som enligt tillverkaren är en hyllning till just muskelbilen och speciellt så till Pontiac GTO Judge. Återigen känner vi alla till motortypen, antalet kubiktum är 106.
Pontiac GTO har generellt setts som den första muskelbilen och den lade grunden för hela genren. Modellen föddes 1964 som gatlegal racer och tilltalade framför allt unga hot rod-inspirerade förare. Idén var enkel; hög effekt och lågt pris. Inget annat spelade någon roll. Mot denna bakgrund känns det konstigt att John DeLorean, dåtida huvuddesigner för Pontiac, ville ge modellen namnet GTO efter Ferrari 250 GTO. Tio år tidigare tillverkades den nämligen enbart för racing. Till och med modellbeteckningen antyder det; Gran Turismo Omologato – homologerad GT. Men nu är vi inne på sidospår.
GTO presenterades som specialmodell av Pontiac Tempest vilket var ett smart sätt att undvika tillverkarens instruktioner om maximal motorvolym på vissa karosstyper. Den blev genast en hit och snart hade alla amerikanska tillverkare en motsvarande modell i sitt utbud. GTO Judge presenterades 1969 som konkurrent till Plymouth Road Runner. Samtidigt återvände GTO till sina rötter i ett visst avseende. Road Runner var en billig modell avsedd för snabba kvartsmil vilket även var Pontiacs tanke med Judge. År 1970 (modellåret på vår testbil) fick GTO en facelift som innebar bland annat en ny front.
För att vara exakt är vår testbil egentligen inte en Judge även om dess extrautrustning i praktiken motsvarar en. När bilen var ny utrustades den med till exempel sportigare fjädring, skivbromsar fram, diffspärr och close ratio-växellåda. Ram air-luftrenare och varvräknare ovanpå motorhuven var utrustning som inte blev valda till bilen. Det som inte ens erbjöds som extrautrustning var spoilern och de dekaler som var Domarens unika särdrag.
Men hur ter sig GTO mot hyllningsmodellen? Victory följer det bekanta mönstret: en stor motor monterad i ett kompakt paket. Judge råkar bara ha två hjul istället för fyra, men det är ju inte någon dålig sak. Judges utseende sägs ha påverkats av muskelbilar, skärmarna och tankens former samt de femekrade fälgar (en ren kopia av Jugdes originalfälgar) för tankarna onekligen till början av 70-talet. Krom hör inte hemma på muskelfordon, svart finns det desto mer av. Det breda styret är pricken över i. Det är egentligen bara två faktorer hos Victory som är olojala mot det ursprungliga muskelkonceptet. För det första är cykeln inte särskilt billig (Vegas 8-Ball med likadan motor är betydligt billigare). För det andra har byggherrarna uppenbarligen tänkt även på något annat än bara kvartsmil. Till i år kom ABS-bromsar som bryter mot traditionella muskeltänkandet men på testhojen fanns de ännu inte.
Jag har alltid beundrat klassiska muskelbilar, men konstigt nog har jag inte haft möjlighet att köra en tidigare. ”Never meet your heroes” säger man i USA och så har jag levt fram till nu. Jag kan inte förneka att min manlighet mår bra av att få vrida om startnyckeln på Pontiac GTO och höra de 350 bensindoftande hästkrafterna ryta under huven. Leendet blir bredare i samma takt som varvtalet stiger. Och jag kan bara skratta när jag gör en burnout och inte behöver ha bråttom med bromsarna, bilen rör sig helt enkelt ingenstans utan står stilla med spinnande däck. Stämningen blir dock allvarligare när man börjar köra på riktigt. Det sportiga chassit är närmast ett dålig skämt och vid vanliga stadshastigheter känns det som att bilen är på väg att välta. Bromseffekten är något mellan löjlig och ömklig, jag vågar inte ens tänka på stoppsträckan från toppfart. Styrningen är fjäderlätt men helt okänslig. Det känns vansinnigt, men vid korsningar har jag ingen aning om vart framhjulen pekar. Om GTO är en typisk representant klassen hade de som tävlade med muskelbilar på 60-70-talen säkert behövt en skottkärra för att få med sig sina enorma cojones. Men den har faktiskt sina positiva drag. Kopplingen är lätt och växellådan tydlig, fast spakens slag är otroligt långa. Effekten tar aldrig slut och dessutom avger potenta old school-förgasarmaskiner sin egen speciell arom. Ni vet den där fina doften av analog bränsleförsörjning och rik blandning under delgas. Baksidan är onekligen en hiskelig bränsleförbrukning oavsett hur försiktigt man behandlar gaspedalen och längre fullgasrepor vågar man inte ens tänka på.
Idén med Victory Judge har varit att hålla den så nära muskelideologin som möjligt. Dagens lagstiftning ställer vissa krav då det gäller buller, avgaser med mera men trots detta liknar motorgången på Judge ganska mycket bruset från GTO. Eller åtminstone känns det så. Utöver ljudet har Freedom-twinnen en kul och busig karaktär samt ett enormt vrid, även om registret är ganska kort. Liksom GTO tycker även Judge om att dra iväg i ultrarapid och lämna efter sig svarta sträck. Och ett härligt vrål om föraren så önskar. Det går att även ge sig av snabbt då det behövs – vid rödljus behöver man inte kröka rygg för andra förare. Victory förtjänar beröm för att ha avstått från ett brett bakhjul som försämrar köregenskaper. Något otypiskt för muskeltraditionen har hojen rent av finkänsliga köregenskaper – åtminstone för en cruiser. Chassit är fast men balanserat. Den korta fjädringsvägen bak låter dock föraren känna de större guppen i kroppen och man lär sig snabbt att undvika ojämna underlag. Den enda verkliga svaga punkten är fotpinnarna som väldigt tidigt tar i marken – även om det också har med hojtypen att göra. Om köregenskaperna bryter mot det traditionella muskeltänkandet är tyvärr bromsarna mycket lika förebilden. Enkelskivan till frambroms känns underdimensionerad och man får klämma in bromsgreppet rejält. Att okänsligheten även gäller bakbromsen gör inte det hela lättare, med skillnaden att det är väldigt lätt att ofrivilligt låsa däcket. Lyckligtvis är ABS numera standard.
Muskeltemat märks även på växellådan och kopplingen. Muskler krävs nämligen för att hantera kopplingen. Lådan fungerar bra men växelbyten ackompanjeras av ett stilenligt passande klonkigt ljud. Det korta registret gör dessutom att man måste växla överraskande mycket. Fotpinnarna har fått en relativt central placering och styret har monterats långt fram vilket gör att körställningen blir framåtlutad utan att likna en fällkniv – när jag vant mig fungerar det bra. Snabba kursändringar kräver att jag lutar fram kraftigt, men cykeln är på det hela taget mycket lätt att hantera.
Den självklara vinnaren i den här duellen är Victoryn. Tillverkaren har lyckats plocka det bästa av muskelideologin och skapa en cykel som kombinerar förebildens alla fina element och utelämnar det mindre lyckade. Känslan bakom styret är precis som bakom ratten i GTO och liksom den amerikanska muskelbilen fångar Judge omvärldens blickar. Därtill kan man skaffa sig en egen Jugde för dryga 169 000 kronor medan en välskött GTO idag kostar kring en halv miljon. Men, trots detta står vi i salut för GTO. Utan bilen skulle inte heller Victory Judge existera. Och då det gäller Judge och GTO är det främst en fråga om vibbar. Känner man att man vill ha en muskelbil så ska man skaffa en. Men vi är trots allt en motorcykeltidning.
Ursprungligen publicerad i Bike nr 05/15.
