På moped över Alperna. Del fem.

Livigno – Bregenz

 

Jag vaknar till regn, fast det låter lite konstigt om regnet. Låter mer som om det skulle vara tunga blöta lövbitar som faller ner på tältduken. Stoppar ut skallen och… Snö?!? Inte undra på att det lät lite konstigt om vattendropparna. Det snöar riktigt ordentligt. Lägger mig i tältet igen och funderar. Jag är nu på 1 800 meters höjd och vilket håll det än bär åt härifrån så måste det först gå uppför. Kliver iallafall upp, knallar till campingens kombinerade kök och allrum för att koka lite kaffe. Snöfallet bara eskalerar, så pass mycket att efter ett tag när jag ska hämta pc:n så har det kommit så pass mycket tung snö att ena sidan på tältet rasat samman. Inser ganska snabbt att här blir jag stående ett bra tag.

 

 

Ett par timmar flyter bort på näthäng. Campingvärden öppnar receptionen och jag får då möjligheten att intervjua om väglaget. Han råder mig att vänta några timmar efter att snöfallet slutat och att då helst åka tillbaka via Bormio. På min fråga om att gena istället direkt västerut över det högre passet visar han små vickningar med handflatan. Jag fattar vad han menar.

 

 

Ett par timmar till och snöfallet tar slut. Väntar ytterligare en timma till och packar sen snabbt ihop tältet i en blötsnö hög och drar sen direkt västerut över passet.

Klättrar uppåt och konstaterar att det är definitivt ingen fara att köra. Tar det ändå lite försiktigt i dom få kurvorna som kommer. Längst uppe är också vägbommen öppen och jag drar en lättnadens suck, slipper köra tillbaka. Nedfarten är ganska kort och brant. Med det försvinner också snön vid vägsidorna. Passerar in i Schweiz, men hinner inte köra länge i grönskan förrän nästa passage med uppklättring och med snö på vägsidorna börjar. Passet passeras iallafall galant och kör ner till byn Samedan.

 

Längst upp. Glad att bommen är öppen.

 

I Samedan intervjuas lokalbefolkningen om bästa vägval norrut. Garderar upp med att fråga två personer och får då tipset av båda att ta Julierpasset, smidigast. Lyder rådet och åker tillbaka en bit efter samma väg som jag kom, svänger av mot St. Moritz och Julierpasset. Passet här är också ganska snöbelagd. Vid det här laget är jag ganska less på att pula på i tio knyck uppför backarna och är glad att detta blir det sista passet på hela resan. All fördröjning har gjort att, allt vad gäller mot Frankrike kan jag glömma. Nu är det raka spåret hemåt som gäller.

 

 


Samedan hägrar där nere…

 

Även det här passet går finfint och hamnar tillslut nere i grönska igen. Märkligt, det blir helt plötsligt kallt och jag börjar först nu frysa. Följer iallafall norrut parallellvägen med motorvägen och kör in i Lichenstein. Man märker knappt att man kommer in i landet ens, en liten gammal skylt hann jag skylta. Kör lite småvägar och besöker nån liten småby och stannar till en stund i huvudstaden Vaduz.

 

 

Fortsättning norrut och in i Österrike igen. Till skillnad från gränspassage till Schweiz så finns här en riktig tullstation. Råkar brassa förbi den i nån helt annan linje och ser i backspegeln att lokalbefolkningen tar en linje som svänger alldeles förbi tullstationen. Stannar iallafall för säkerhets skull direkt en stund för att kolla så ingen tulltjänsteman får ett pådrag efter mig.

 

Vaduz slott. Kanske fursten bor där uppe i slottet, vad vet jag?

 

 

Börjar bli dags att natta för dagen. Frågar lite här och där om närmaste camping, men ingen verkar ha någon aning om det. Messar istället hem och ber dom boka närmaste och billigaste hotell i staden Bregenz. Får efter ett tag ett mess tillbaka och där står det "bokat och klart på pensionat Sonne.

 

 

Hotellet ligger efter gågatan och det är stängt. Ringer iallafall på hänvisad telefon och ut från ett annat hus kommer då receptionisten. Givetvis får jag rummet längst upp och det blir då att kånka upp i flera vändor allt man har med sig. Någon parkeringsplats finns inte och hon hänvisar till en allmän parkering längre bort. På min oro att lämna moppen där berättar hon att jag kan i princip nästan lämna den där med nyckeln i, det finns ingen som stjäl mopeder här. Nåja, låser iallafall fast den både med skrivbromslås och med en kätting i en stolpe.

 


Praktiskt att ha hjälmen hängande så. Då vet man om det regnat eller inte medan man var borta.

 

Inte mycket mer med den kvällen. Ut på stan för att knalla runt en stund, provar givetvis en österrikisk pizza och knallar sen en stund efter sjön Bodensee.

 

Kul staty utanför ett hotell. Var tvungen att gå och känna på skynket. Jo, det var cement det också.

 

Resan fortsätter här på MC-Nytt
Del sex!