Östersjön runt – Nordeuropas Medelhav

För mig startade detta äventyr en förmiddag i slutet av juni 2014, då jag la kursen österut från mitt hem utanför Trondheim. Jag hade packat tält, sovsäck och primus med tanke på mest möjliga utomhus camping. Cykeln var en Triumph Bonneville T100 från 2008. Våren hade varit extremt kylig i hela Nordeuropa, och det hade snöat på fjället i Sydnorge få dagar före jag startade. Den första dagen körde jag fram till Sundsvall, en stad med cirka 50 000 invånare vid Östersjöns kust. 
Första delen av resan gick runt den nordliga delen av Östersjön, som heter Bottenviken. Vägen (E4) är rak och bred. Ofta är den mittavskild, beståendes av profilerade metallstolpar med stålvajer mellan och ser lite otrygg ut for motorcyklister. Större och mindre städer ligger med få mils avstånd längs kusten. Bensinstationer, butiker och övernattnings­ställen finns med jämna mellanrum, och
det är goda möjligheter att campa fritt på angivna platser längs kusten, eller längs otaliga älvar och sjöar i området. De största städerna jag passerade var Umeå (80 000 invånare) och Vasa (65 000 invånare). Det gick även en färje­förbindelse över ­havet ­mellan dessa städer. Om vintern är det vanligt med temperaturer ned till mellan -20 och -30C här, och Bottenviken fryser till. Isbrytare håller en ränna öppen för färjor, men annars är allt igenfruset. Folk berättade att det inte var ovanligt att korsa Bottenviken på skidor över isen på vintern.
 

Detta område var under sista istiden centret för is-breddningen som delade Nordeuropa. Över Bottenviken låg isen flera kilometer tjock, och den enorma vikten från istäcket tryckte ned jordskorpan. Efter att isen smält uppstod Östersjön. Landet kännetecknas fortfarande av istiden, med en landhöjning som i vissa områden motsvarar tre centimeter per år! Flera av de äldre havsbyarna längs turen har flyttats flera kilometer, allt eftersom landhöjningen har placerat dem längre och längre från kusten. Rester av gamla båtvarv kan man se långt inne i landet flera gånger.
Den nordligaste staden längs Bottenviken är Haparanda. När jag på eftermiddagen trillade in i stan, var det noll grader och slaskigt. Snöslasket låg tjockt på vägen men väggreppet var bra så länge hastigheten var låg. Här var det lite som påminde om vår och sommar. Alla tröjor och långkalsonger åkte fram. Riktigt otäckt! Det är egentligen två städer här som delas av Torneälven, som också är en gränsälv mellan Sverige och Finland. På finsk sida ligger staden Torneå och här ska också klockan flyttas fram en timme. Jag valde att ta en avstickare på tio mil norröver. Till polcirkeln och staden Rovaniemi som är Lapplands huvudsäte. En kall förnöjelse kryddad med slask och snöbyar.
Rovaniemi är känd som jultomtens hemstad.
Lite surrealistiskt var det att parkera min Triumph utanför jultomtens hus medan snön föll!

Trots slask och kyla mötte jag flera motorcyklister. Vid polcirkeln träffar jag en knutte på en KTM 990. Garry kallar han sig, han berättar att han är från Wales, och är på väg söderöver efter en vecka med laxfiske i Altaälven i Finnmark. Garry, som kan vara i närmare 40-års åldern, var enligt honom själv en fiskeentusiast. Han hade flera somrar i rad kört motorcykel i Skandinavien, campat ute, och fiskat i alla vatten, älvar och hav. Vi slog upp ett gemensamt läger vid en stor sjö, och fick igång en liten brasa till matlagning och kaffe. Garry bjöd på Altalax stekt över öppen eld. En äkta vagabond denna karlen, ett glas whisky bjöd han också på. Det kom fram allt eftersom att hans fisketurer egentligen handlade om tjuvfiske. För honom var halva nöjet spänningen med tjuvfisket; samt att lura fiskekontrollanterna vid älvarna. På väg söderut skulle han köra till Trondheimsfjorden för att tjuvfiska i en rad älvar där. En driven tjuvfiskare detta.
 

In i finska bukten.
På turen söderöver och österut i Finland var jag ivrig att finna de finaste tältplatserna längs Östersjöns stränder. När sedan solen och värmen kom, passade det bra att man kunde ta en powernap ­emellanåt. I Helsingfors blev jag avrådd av lokala ­motorcykelentusiaster till att fortsätta östöver mot Ryssland. Det var både maffia och eländiga vägar där borta, menade de. Farligt var det att köra i staden på natten då brunnslock och liknande ofta stals. Ryssarna var också arga på folk från väst efter konflikten runt Ukraina. Jag kunde ha sluppit turen runt Finskabukten, då det går flera färjor från Helsingfors till Tallinn dagligen, men jag valde att fortsätta som planlagt.
Vid ryska gränsen var det långa köer av personbilar och lastbilar. Men gränsövergången gick som en dröm; alla motorcyklar blev vinkade förbi köerna. Visum hade jag ordnat före avresan, och gränsvakterna var behjälpliga med att fylla i alla nödvändiga papper för mig och cykeln. Allt som allt tog gränspasseringen mindre än en timme.
Klockan måste åter igen flyttas fram en timme och därefter kunde jag fortsätta österut i Karelen. Området var finskt fram till vinterkriget på 1940-talet, då finnarna måste ge området till Stalin som en del av fredsavtalet. Den tidigare svenska staden Viborg blev första stoppet.
Här träffar jag en sjöman som heter Boris nere vid havet. Där den stora svenska fästningen från 1200-talet ligger. Boris, som bor i St. Petersburg, kan Viborgs historia väl. Han berättar villigt om både fästningen och om stadens utveckling efter att ryssarna tog över. Han dolde inte sin avsky mot att han tyckte det var en tragedi att hans land lät den gamla fina staden förfalla.
Ingen tog ansvar för att bibehålla och bevara de historiska gotiskinspirerade murstensbyggnaderna. Flera byggnader i det gamla centrum hade kollapsat och ingen städade upp i ruinerna.
Det är den typiska ryska mentaliteten, menade Boris.
 

Bland palatsen i St. Petersburg. 
Turen från Viborg till St.Petersburg tog två och en halv timme. Vägarna var fina, och det verkade inte som folk brydde sig värst mycket om hastighetsbegränsningar. Det var sen kväll och mörkt när jag kom fram, och det visade sig vara svårt att finna hotell för natten. Jag försökte på ett antal hotell kring stan, men alla var visst fullbokade. Jag började misstänka att det kanske inte alls var så, utan att det fanns en motvilja att hyra ut till folk från väst? Inte vet jag, men jag fortsatte in mot centrum av miljonstaden och världs­metropolen på jakt efter ställe att övernatta. Jag tänkte köra in till den gamla stadens centrum, där alla de stora hotellkedjorna håller till, men det visade sig att hela området var otillgängligt.
Centrum i St. Petersburg är byggd på ett antal mindre öar i älven Neva och är förbunden med broar.
Om natten hissas broarna upp så att skeppstrafiken kan passera på kanalerna. Jag var därmed strandad fram till klockan sex på morgonen. Det slutade med att jag slog mig ned i en park och kokade kaffe med primusen. Det gällde att hålla sig vaken. Efter en stund dyker det upp ett gäng ungdomar som var ute och festade och de fortsatte festen i parken. Jag blev sittandes och pratade med dem tills det ljusnade. Alla var trevliga och de tyckte det var kul att ha sällskap av en hemlös norrman.
Jag var den förste över broarna då dessa öppnade på morgonen. Jag nyttjade tiden före rusningstrafiken satte igång, till att åka runt till alla de enorma palatsen som Tsarfamiljen hade byggt. En helt enorm och unik upplevelse. Efter sightseeing-rundan fann jag ett hotell och fick parkera hojen på en inhägnad och bevakad parkeringsplats. Efter att ha sovit ut drog jag ut på stan till fots.
En fantastiskt fin stad St.Petersburg. Rent och fint på gatorna, välskötta byggnader, palats efter palats, enorma museer och vänliga ryssar överallt. Alla du möter gör vad de kan för att hjälpa dig, även om deras engelska inte alltid är den bästa. Jag skulle gärna tillbringat två veckor här istället för två dagar.

Bonnevillen väckte uppsikt i Ryssland, och många motorcykelintresserade tog kontakt med mig. En av dessa var Sergei, en byggnadsingenjör från St. Petersburg, som bjöd in mig till sin motorcykelklubb. Här var det många gamla japanska cyklar, vapen och militär utrustning från Sovjettiden. Sergei berättade att många av medlemmarna hade en varit med i den ryska armén. Jag frågade inte om det var tillåtet för privatpersoner att ha kanoner och stridsvagnar, men de var i vilket fall ett gästfritt folk. Jag träffade också två nederländare som var på tur med var sin BMW GS-cykel. Trevliga karlar, men som nog drack lite för mycket av den ryska vodkan. För att göra en lång historia kort, slutade deras vodkapåverkade hojtur på en bensinstation på sydsidan av St. Petersburg. Då hade den ena av dem presterat att fylla diesel i motorcykeln. Träffade också ett par på en Harley-Davidson, som var på väg till en MC-träff i Riga. Hans namn var Mikhail Andrianov, och han var president för HOG- chapteret i St. Petersburg. Han hade varit i Norge flera gånger på träff. Vi körde tillsammans till den estniska gränsen.
 

Genom de baltiska staterna.
När jag kom ankom till Tallinn i Estland på eftermiddagen, hade sommaren satt in på allvar. Från Tallinn körde jag längs småvägar utmed kusten och tog också någon avstickare ut på öarna utanför kusten. De flesta dagarna var det över 30 grader. Det var härligt att ha sandstränder i närheten för avkylande bad. Vägstandarden och maten är bra. Folk är trevliga. Det var bara goda dagar. Alla huvudstäderna i de baltiska staterna (Tallinn, Riga och Vilnius) är vackra och imponerande städer, med en blandning av bevarade medeltidsbyggnader och moderna stadscentrum. Gamla stan i Tallinn var kanske den mest imponerande, med sin väl bevarade ringmur. Historien är levande över allt i dessa länder; och spåren efter sovjettiden står sida vid sida med medeltiden. På en strand lite norr om Riga träffade jag på en familj som semestrade på sitt lantställe. Vi pratade om ditten och datten, men också om de baltiska ländernas förhållande till Ryssland. De nämnde om en växande nationell rädsla för vad Putin och ryssarna kunde hitta på. Invasionen på Krim hade satt skräck i folk, och väckt gamla minnen till liv om en brutal och undertryckande ockupation. Dessa folk har en större skräck för sin ryska granne än vi norrmän har, men så har väl heller inte vi upplevt Sovjetunionen från insidan.

 

Södra och västra sidan av Östersjön.
Jag kom in Polen via Augustow. Jag hade egentligen tänkt att köra genom den ryska enklaven Kaliningrad (tidigare Køningsberg), men hade inte ordnat med visum för detta. Jag spenderade en del tid i Gdanskområdet, där den historieintresserade kan besöka allt från medeltidsborgar till tyska utrotningsläger från krigen. Städerna Gdansk och Lübeck har också väl bevarade gamla stadsdelar från Hansatiden.

Jag tog sedan färjan från Puttgarten över till Danmark, körde via Köpenhamn och Stora belt-bron in i Sverige. Det blev en fin tur upp längs kusten i Sverige där den tropiska värmen fortsatte hela vägen. Det blev en hel del tid på Öland och Gotland. Särskilt Gotland och Visby var fint men det var dyrt att uppehålla sig här under turistsäsongen.
Dessutom det var inte tillåtet att campa fritt. Jag passerade Stockholm och Uppsala, innan jag åter rullade in i Sundsvall. Efter 25 dagar runt Östersjön och cirka 750 mils körning.

Det har varit en fantastisk tur som har innehållit allt från vildmarkscamping i snöväder i Lappland, via världsmetropolen St. Petersburgs alla palats till tropisk värme och oändligt med flotta sandstränder.
En fantastisk upplevelse, men det var gott för baken att komma hem igen!