23 april, 2024
Hur mycket har de förstört den? Jag måste erkänna att det var med en viss oro jag tackade ja till provkörningen. Är det inte ett helgerån att ändra på Massimo Tamburinis legendariska streetfighter? Den inte bara ser fantastisk ut, den är också en krävande best att köra med sin härligt giftiga motor, hårda fjädring och kvicka, nästan nervösa köregenskaper.
Brutale föddes 2001 som en exklusiv Oro-model med temperamentsfull 750-motor och 127 hästkrafter. 2005 växte den och bytte namn till 910 S/R, toppeffekten höjdes till 136 hästar. 2007 blev Brutale istället 989R/1078RR, med 142 respektive 147 hästar. Vid uppdateringarna vässades även bromsarna och det kom nya färger. Designen och den grundläggande tekniken lämnades däremot orörd. Tills nu.
Årsmodell 2010 av den här sofistikerade nakenmodellen heter 990R och 1090RR (motorerna är på 998 och 1078 kubik), de levererar 139 respektive 144 hästkrafter. En effektminskning som skett till följd av de allt tuffare miljökraven. MV-folket hävdar att 85 procent av komponenterna är nya, men vid första ögonkastet känns Brutale igen. Detta trots att strålkastaren har begåvats med en organisk, Porsche 911-inspirerad design och polyellipsoid-lins med ett pärlband av lysdioder på varsin sida. Instrumenten är nya och de bor i ett hus stort som en mindre styrkåpa.
Blinkern har fått LED-teknik och flyttats upp till backspeglarna. Sadeln har blivit längre och den sexiga bakdelen har slimmats. Passagerardelen fortsätter nu hela vägen ut till bakljuset som för övrigt också har försetts med dioder.
Den nya motorn i sidenmattsvart finish viner turbinaktigt tack vare en ny balansaxel. Det känns nästan som att köra en sexcylindrig motor, men kraftleveransen är mer våldsam. 990 är aggressiv, men 1090 har, helt i linje med naturlagarna, ett ännu häftigare vridmoment. Musklerna låter sig dock tämjas av en beslutsam högerhand. Brutales nya insprutningssystem, som kombinerar injektorhus från japanska Mikuni med italiensk Marelli-styring, är riktigt fint avstämt.
Ljuddämparna, som smugit sig närmare bakhjulet, är inte lika ljudliga eftersom ett datorstyrt spjäll tystar. Systemet bidrar även till att bredda ut vridmomentet och ljudet skiftar faktiskt till ett potent bröl när du ger gas. Om du är riktigt hårdhänt kan du få glädje av Brutales 8-stegade Traction Control eller Sport/Rain-mappningen.
Växellådan ger alltjämt ifrån sig ett distinkt klick, men reglagets svängrum har blivit större till glädje för den breda publiken. På 1090 har du hjälp av slirkopplingen som undviker låst bakhjul om du skulle växla ner för hårt. Den längre sadeln ökar rörelsefriheten och gör det lättare att röra sig fram och tillbaka på cykeln. Nu får du riktigt bra knäkontakt med tanken som växt till 23 liter från 19,5.
»Saldato a mano« står det på stålrörsramen som är en väsentlig del av mv:ns identitet. Chrommolybden-rören med de handgjorda tig-svetsningarna är nu tunnare och dragningen är mer parallell. Geometrin har också blivit mer civiliserad med flackare styrvinkel och 38 millimeter längre axelavstånd. 20 av dessa millimeter beror på den längre enkelsvingen, som mot alla odds har blivit ett kilo lättare. Ändringarna har gjort Brutale mer stabil och mycket tryggare, både i små och stora kurvor. Den faller inte längre in i kurvan, utan styr neutralt och okomplicerat.
Fjädringen gör ett bra jobb på Misano-banan och är samtidigt stadig och komfortabel på landsvägen. Det är först på riktigt dåliga vägar som den fastare fjädringen på 1090 upplevs som för hård.
Förstörd eller ej. Brutale har blivit mer användarvänlig, mindre farlig. Om det är rätt väg att gå är upp till dig att avgöra.
Plus
Stark, karaktärsfull och kultiverad motor. Fina köregenskaper. Suveräna bromsar. Traction Control.
Minus
Kontrollampor bakom tonat glas. Besvärligt att ställa in styrdämparen (1090RR). Vad sker med MV i framtiden?
Publicerad i Bike nummer 3 2010.
Text: Klavs Lyngfeldt
Foto: Milagro
