KTM 300 EXC/Yamaha WR 450 F

Tvåtaktshojar har blivit allt mer populära de senaste åren i endurospåren runt om i landet, det kan inte ha undgått någon. I takt med detta svämm­as alla internetforum för enduro­nördar och crossfantaster över av den eviga frågeställningen »ska jag välja tvåtakt eller fyrtakt?«. Med tanke på hur många inlägg en sådan fråga kan generera bara på ett par timmar verkar vilken typ av ottomotor man gillar vara ett lika brännhett ämne som ­konflikten mellan Israel och Palestina. 
För att undersöka skillnaden tog vi två spännande hojar som var för sig får representera en hel klass. Dels KTM 300 EXC som till 2013 blivit uppdaterad på en rad punkter, dels populära Yamahah WR 450 F som å sin sida blev helt ny till 2012 – och då menar vi verkligen helt ny. Förutom att motorn fick insprutning återfinns den absolut största skillnaden mot gamla WR på chassisidan. Från att ha varit en oljetanker så är modellen nu relativt kvickstyrd.
 
Ett argument som ofta återkommer när det gäller denna eviga fråga är kostnad för ­service och renovering. Är det billigare i längden med en tvåtaktare? Vi tycker det är hugget som stucket. Tvåtaktaren drar tvåtaktsolja, har högre förbrukning av såväl bensin som broms­belägg, något tätare service­intervall när det gäller kolvbyte och som glad ­motionär bucklar du expansionskammaren lite för ofta.
Det ska då ställas mot ventiljustering på en fyrtaktare och risken för ett topphaveri, vilket dock är ovanligt om du sköter service ordentligt. Möjligtvis kan man hävda att det är viktigare att sköta servicen noggrant på en fyrtaktare, för att undvika att ventiler blir otäta etcetera. Med andra ord tycker vi inte att den lilla ekonomiska skillnaden kan fälla avgörandet, vi kör ju motorcykel i första hand för att det är kul. Den som vill göra en kalkyl ner på detaljnivå bör nog inte ens ­fundera över motorsport. Pingis har vi hört är en betydligt mer ekonomisk sport. 
Så vilken av modellerna har vi roligast med? Det är ju den brinnande frågan, som blir lika svår att besvara som meningen med livet. Men låt oss göra ett försök. Här någonstans i texten är det dock på sin plats med en åsiktsdeklaration. Jag kör tvåtaktare och jag älskar det. Stefan ­Söderberg som uttalar sig på nästa sida är dock lika övertygad om fyrtaktarens fördelar för all typ av endurokörning.
– Men jäklar vilket drag det var i 300 EXC när jag laddade på uppför backen! Den drar ju riktigt bra från botten trots att det är en två­taktare, tvingas han dock motvilligt konstatera ­redan efter första varvet på enduro­slingan hos Nynäshamn MK. Ett uttalande som jag vet sitter långt inne. 
För egen del kan jag dock bara instämma detsamma om Yamaha WR. Det ska mycket till innan 450 ­kubik fyrtakt känns ”klent” i svensk enduro­terräng. Banorna vi kör är allihop relativt knixiga, med tekniska partier och självklart fyllda med sten och rötter. Ingen av banorna är att likna vid den typ av ”långcross” som man kan beskriva ­exempelvis Gotland Grand National som. 
Men det är stor ­skillnad på hur kraften levereras i dessa idrottsredskap. Att påstå att en modern tvåtaktsenduro har »ketchup­effekt« i registret är att överdriva, botten­draget har blivit enormt förbättrat bara de senaste fem åren, men visst är det skillnad till fyrtaktarens fördel. 
– Med 300 EXC så är det enkelt att hålla framhjulet lätt, men det gäller att sikta ­noggrant och vara känslig med gashanden. Det känns som att jag måste skärpa till mig när jag kör den och det gör mig ännu mer trött än vanligt, hävdar Stefan och torkar svetten ur pannan. 
 
Själv tycker jag att han borde kolla antalet träningstimmar innan han bokför det som något negativt för tvåtaktaren. Jag håller dock med om att 300 EXC manar till attack, och att effektutvecklingen tenderar att göra körningen ryckig. Speciellt för oss som inte är elitförare. Samtidigt märker jag att den har klart starkare botten än den 250 EXC jag själv äger och det gör att körningen kan ske på lägre varv. WR 450 är dock i jämförelsen lättare att ta sig an och upplevs inte ställa lika höga krav på dig som förare, även om den har stor potential att få dig att utvecklas till en bättre förare.
Med en tvåtaktare krävs det att du är mer aktiv; du har ingen motorbroms att förlita dig på, får jobba mer med bakbromsen, effekt­utvecklingen är mer åt fyrverkerihållet och den svarar på dina styrimpulser väldigt direkt — men jäklar vad snabbt det känns att det går! Det är en klart mer race­mässig ­känsla. 
Notera här att vi inte ställ­er något av allt det här i ­relation till några varvtider. Att redo­visa varvtider för oss motionärer blir inte riktigt relevant, de kan visa på vår prestation, men inte motorcyklarnas. Men samtidigt så finns det en enkel sanning: Blir du trött så kör du långsamt och även jag som tvåtaktsfreak gör reflektionen att körningen med ­Yamaha WR 450 är mer avslappnad. Det känns som om jag som förare kommer undan med misstag. Effekt­utvecklingen är jämnare och registret är bred­are, ­vilket gör just att jag kan slarva utan giftiga kon­sekvenser.
 
Även när det gäller körställningen är det stor skillnad mellan de två modellerna. ­Yamaha är klart lägre och det är oftare som jag ­hamnar nere på sadeln i något slags ­komfort­läge, ­vilket inte är fallet på EXC. Den kör du stående. Punkt. 
Viktskillnaden mellan modellerna är också stor, hela 15 kilo fulltankade och det känns. Några dagar senare är jag på enduroslingan runt Högstabanan i ­Stockholm och den har nästan mer sten än en trialsektion. Här förstår jag varför 300 EXC är populär på Red Bull ­Romaniacs och det bjuds på ett par tillfällen att svära rejält över den i mina ögon »lätt överviktiga« fyrtaktaren. Fjäderlätt ­studsar jag uppför stenpartier där WR ­upplevs som bångstyrig.
 Men snabbspolar vi ett par dagar framåt så är underlaget istället både blött och stenigt och jag svär inte lika mycket längre. Lugnare effekt­utveckling är onekligen att föredra i regn.
Så var landar vi i allt det här då? Vilken är roligast för en motionär? Ja, det svaret är ­tyvärr väldigt personligt. Jag har min åsikt klar. Jag älskar explosiviteten, känslan av att det finns kraft i överflöd, att det ibland är lite för mycket och att jag måste skärpa till mig. Men på varvloppen kanske jag skulle vara snabbare med en fyrtaktare… 
Men nu är jag ju inte professionell tävlingsförare och dessutom doftar ju en tvåtaktare så gott. Du hör, jag är en förlorad själ… Vad är ditt val? 

Publicerad i Bike nummer 5 2013.
Text: Magnus Johansson
Foto: Tobias Petersson 

Annons

Annons