Kawasaki ZX-6R

Det är en ”ultimate trackday” som Kawaski anordnar på Barber i USA, samma bana där vi i detta nummer även provkört Honda CBR 600 RR. När jag intervjuar projektledaren Okaba-san så är det ingen hemlighet att i samma stund som konceptet med 636 kubik skrotades så tog man också ytterligare ett kliv mot bankörning.

– Kawasaki 636 passar även för touring. ZX-6R är mer racing, säger han och ler brett.

Flyttar vi handlingen en halvtimme framåt kan jag konstatera att det inte bara är tomma ord.

Jag bromsar hårt inför kurvan, stampar ner två hack och låter motorbromsen ta hand om resten. Kastar in hojen i kurvan, njuter av den stabila känslan och låter motorn skrika på 15 000 varv i utgången innan nästa växel slängs i.

Som alltid med bankörning känns det helt galet till en början. Innan spåret börjar sitta, bromspunkter börjar materialisera sig i hjärnan och kroppen vant sig vid kurvkombinationer långt över motorvägsfart.

Men lika snabbt konstaterar jag att ZX-6R upplevs som extremt lättkörd. Närmast som ”snäll”. Och otroligt lätthanterlig. Stabil. Trygg.

Inte riktigt det man kan tro att en helt ny sporthoj skulle leverera som första intryck.

Låt mig förklara närmare varför inferno, hysteri och nervositet blir till lugn. Om vi tittar närmare på en kurvsektion så inger bromsarna direkt ett förtroende, inget exceptionellt för klassen men helt i sin ordning. Lättdoserat. Bra bett. Den stora skillnaden kommer i nerväxlingen, där slirkopplingen är guld värd.

Utan slirkoppling kommer en dansande bakända under hårda inbromsningar och nedväxlingar lika säkert som räkningarna i slutet på månaden. Med ZX-6R är det bara att stampa ner och låta motorn hjälpa till med inbromsningen.

– Istället för styrdämpare valde vi att satsa på kopplingen, berättar teknikern med en tydlig adress mot Honda som har just en fin styrdämpare.

– Vi resonerade att en styrdämpare kan de som vill skaffa senare, en slirkoppling måste sitta original.

En inställning som jag är tacksam över varje varv.

Styrgeometrin är inte radikal på något sätt och skapar lugn och stabilitet. Visst, det ”rör på sig”, men inte mer än någon annan sporthoj. Samtidigt så var förhållanderna på Barber närmast perfekta. Det som på det här parkett­golvet var en lätt darrning, kan på svensk riksväg bli något helt annat.

Det som imponerar mest är utan tvekan chassit och den fina känsla som fjädringskomponenterna förmedlar. Men återigen en liten parantes; den legendariska superbikeföraren Akira Yanagawa har jobbat i dagar för att hitta rätt inställning för fjädringen på just denna bana.

 

Under provkörningen är det Bridgestone Battlax 002 Race i mediumblandning som sitter på. Helt suveräna däck som skapade en lätt prestationsångest. I mitt fall var förarens mod snarare än däcken som satte stopp för utflykter i gränslandet för hojen.

Så långt bara chassi, chassi, chassi. Hur är motorn?

”Går som en 1000” har tidigare skrivits om snart alla 600. Glöm det, här är jag inte tillnärmelsevis lika rädd för en highsider. Snarare är jag rädd för att inte kunna hålla tillräckligt högt varv. Kawasaki pratar om ett ”mile wide powerband” i sitt presskit men det känns klart överdrivet. Först över 10 000 börjar ZX-6R sjunga på allvar. Samtidigt ska vi komma ihåg att platsen är en racerbana och att förarna bakom inte vill något annat än att köra om. Där och då finns inget överinseende med långsam effektutveckling.

Tappa varvet under 8 000 och du är rökt. Över 10’ och du har en chans. 12’ till 15’ är zonen du vill vara i. Det är där det händer. Det är där det är fest.

 

Gör du ditt jobb rätt så belönas du med en rejäl acceleration. Känslan i insprutningen är okej, inte enastående men bra. Precis vid av- och påslag finns en viss tvekan men det här fungerar även om du inte kör till och från jobbet med femsiffriga varvtal.

Det samma gäller backspeglarna. Trots att instrumenteringen visar vilken växel jag har i, att varvtidsklockan stressar i det högra synfältet, så kan jag inte undgå att notera min kollega i de tydliga backspeglarna. Till slut så ”släpper jag förbi honom”, som det brukar heta under bankörningar. Egentligen är det en omskrivning av det faktum att jag växlar fel, tappar varvet och blir brutalt omkörd…

Det här är en motorcykel för dig som anser att hela livet är en tävling. Vad spelar det för roll att det här körpasset inte handlar om något? Vi vill allihop köra om, inte bli omkörda. Hela motorcykeln bygger på samma anda. Men betyder det att den enbart passar för bankörning? Nej, självklart inte, även om den toppiga karaktären kommer mer till sin rätt på ­bana än under en dag på småvägar i Värmland.

Oavsett väg torde chassit fortsätta att imponera. Grunderna i ett stabilt uppträdande, fina bromsar och en svårslagen lätthanterlighet är ofta förbisedda. Titta bortom effektsiffrorna och du har möjlighet att upptäcka en ny värld.

 

Plus:
Extremt lätthanterlig och fin känsla för vad däck och fjädring gör. Grym för bandagar!

Minus:
Som de flesta 600-kubikare har den ett toppigt register. Den vinner på att varvas hårt!

Publicerat i Bike nummer 3 2007.
Av: Magnus Johansson
Foto: Wout Meppelink