Kawasaki Z1000SX

Image – du är ingenting mer än vad andra tycker. Så hur står det till med din coolness? Touring är knappast något de flesta av oss förknippar med exalterande och pulshöjande modeller. Honda VFR gjorde ett tappert försök att bryta trenden förra året, men lyckades inte leva upp till de självförvållade förväntningarna. Kawasaki Z1000SX kommer utan hysteri, ligger en prisklass lägre än Hondan och lägger sig i ett segment fyllt av dästa konkurrenter utan några »cojones«, som de säger här nere i Spanien. Tanken är att sporthojsförare skall känna sig hemma på modellen, vilket låter lovande – samtidigt som sporttouringattribut bakats in i konceptet.

 

Modellen baseras på streetfightern Z1000 som kom förra året, det roligaste med upprätt körställning som Japan producerat på länge. Så frågan är hur Kawasaki har lyckats tygla den kompakta och körglada modellen?

Svaret är – det har de inte. Här har inte någon hjulbas förlängts en massa för »trygga« – läs tröga, köregenskaper och motorn driver på precis som förut – även om den tystats ner något vid lägre varv. Utväxlingen har ändrats med en storlek mindre bakdrev för att sänka varvtalet, men explosiviteten finns kvar.

Chassit känns precis som förut kompakt och underhållande, den styr in väldigt lätt och håller spåret mycket bra med utrymme för precisa korrigeringar. Rätt tänkt!

Självklart har flera förändringar smugit sig in och den mest uppenbara är helkåpan med drag från sportmodellerna ZX-6R och ZX-10R. Kåpglaset är justerbart i tre steg via en knapp bredvid mätarhuset. Det är tänkt att du skall stanna om du behöver ändra läge – men för den envetne går det att fippla med under färd. För mig över normallängd passar det nedersta läget bäst och skapar minst turbulens, kortare testförare säger sig inte ha samma problem och föredrar det översta.

Körställningen har setts över marginellt och styret sitter numera något högre upp och närmare föraren, men det gör skillnad efter en hel dags körning. Att sadeln fått tjocka till sig tio millimeter gör även baken nöjdare efter några timmar i sadeln. Samtliga fotpinnar är gummerade och förarens har även gummiupphängningar. Motorcykeln vibrerar minimalt i hastigheter under 140 km/h, först däröver börjar motorns varvtal leta sig ut i fotpinnar och handtag.

 

Den bakre stötdämparen sitter fortfarande monterad horisontellt men har fått längre slaglängd och framgaffeln har fått nya fjädrar. Förändringarna gör bra ifrån sig på släta och inte alltför dåliga vägar och känns som en förbättring jämfört med Z1000. Däremot blir upplevelsen diffusare när vägen är dålig och motorcykeln rör sig mer mellan guppen. Ändamålsenligt, men självklart en kompromiss med fokus på komfort.

Bensintanken har vuxit, främst i ovankant och rymmer nu 19 liter, vilket ger en dräglig aktionsradie. Nackdelen blir en något högre tyngpunkt vid full tank. Instrumenteringen saknar färddator men en bränslemängdsmätare håller ställningen.

Men nog om praktikaliteter, vrid om gasen och du skuttar runt i paradiset med nakna »vad-du-nu-föredrar«. 138 hästkrafter som slipper skjuta på en massa övervikt avfyrar semestersmiskaren med målmedvetenhet. Bulls eye! Det här är kul.

Det enda negativa är att motorn kan kännas något svag om du snålar med gas vid start, men när mellanregistret tar vid drar den starkt upp till 6 000 varv – för att sedan hålla festen vid liv ända tills »party poopern« varvstoppet bryter tillställningen. En parantes är att endast tändningen stängs av, inte bränslet, för ett mjukare ingripande. Som förare kan du njuta av bra gaskontroll och insprutning som ytterligare spär på hanterbarheten.

Kopplingen är lättarbetad och växellådan får godkänt, men är inte riktigt så silkeslen som hade varit önskvärt – lite mer inkörning och ett extra oljebyte gör kanske susen.

 

Bromsarna har bra bett och känns dimensionerade efter fartresurserna. Bromspumpen är lagom aggressiv för landsvägskörning och ger bra respons. Tyvärr fanns ingen ABS-modell att provköra vid tillfället, men systemet skall ha omarbetats för att ge större marginaler vid föränderliga förhållanden, som kan råda vid gatkörning. I Sverige tar Kawasaki endast in ABS-versionen och sammanlagt 100 exemplar har tilldelats vårt avlånga land.

Körintrycket är som ni säkert förstått positivt och modellen lockar till buskörning när vägen tillåter. För den som planerar en semesterresa finns sidoväskor eller toppbox att köpa till, de båda går dock inte att kombinera – det hade varit en för stor kompromiss som skulle gått ut över köregenskaperna.

Detaljfinishen är bra, även om det är mycket plast och utförandet är enkelt. Alla reglage är lätta att manövrera och sitter på rätt plats. Instrumenteringen är lättavläst men ligger inte i någon teknisk framkant, en färddator hade varit välkommet. 

Som en ny modell, utan egentlig tillhörighet i ett befintligt segment, är Kawasaki Z1000SX mycket intressant: Den ser inte bara sportig ut, den går bra men är fortfarande förnuftig och kommer att kosta dig bra mycket mindre än en sportmotorcykel.

 

Plus:
Underhållande vägenskaper som bidrar till aktiv körning. Kraftfull motor med användbart register. Kaxig stil.

Minus:
Packväskor och värmehandtag måste köpas till. Färddator saknas.

Publicerad i Bike nummer 1 2011.
Text: Oscar Algott
Bild: James Wright/David Reygondeau