Kawasaki ER-6n

Mallorca är mer än sangriadränkta papperbordsdukar och helstekta grisar, det är tillika ett inferno av minimala bergsvägar, såphal asfalt och presentationsplats för Kawasakis uppdaterade kassako – ER-6n.

Med 22 000 sålda exemplar i Europa kliver Karim Mostafi, press- och pr-ansvarig för Kawasaki Europa, fram med självsäkerhet i blicken innan han ger en kort presentation om vad som är nytt.

Den tydligaste visuella förändringen är anletsdragen som säger att ER-6n har tuffat till sig, mjuka runda former har blivit räta och aggressivt framåtlutade. Det är unga köpare som ska fångas upp, precis som föregångaren var tänkt att göra, men misslyckades med.

I stora drag har nya ER-6n inte förändrats i någon dramatisk omfattning. Varför ändra på ett vinnande koncept? Istället har fokus legat på att förfina bästsäljaren. För att inte tråka ut er totalt ska jag låta bli att citera det välputsade pressmaterialet, vi hoppar istället direkt upp på den lågt placerade sadeln (som även finns i en 2,5 centimeter lägre variant). Föregångaren var redan den låg, något som säkerligen attraherat de 25 procent av köparna som var kvinnor.

För att komma ut från hotellets gårdsplan där motorcyklarna står uppradade, läggs några snabba s-kombinationer för att undvika dästa golfturister som på sin höjd orkar lyfta halva ögonlocken för ett gäng motorcykeljournalister – föraktet är ömsesidigt. Snabbt konstateras att körställningen är sig lik, jag sitter avslappnat och upprätt med styret lätt tillbakadraget.

 

För den som är över medellängd blir benvinkeln skarp på grund av den låga sadelhöjden som minskar avståndet till fotpinnarna. Huruvida det uppskattas eller inte är en smaksak, men vid aktivare körning uppskattar jag personligen den aggressiva körställningen.

Längs Mallis kuster slingrar sig bergsvägarna på hög höjd och det kuperade landskapet kryllar av serpentinvägar som går genom pittoreska byar som går i sandens alla toner. Här passar ER-6n in perfekt, chassit är lättarbetat och det är ett nöje att styra in i såväl hårnålar, som snabbare och svepande kurvor, även om ölandskapet endast bjuder på ett fåtal av de sistnämnda. Direkta kursändringar mitt i svängar är inget problem, vilket känns betryggande med getter lurandes i buskagen.

Motorn som är identisk med föregångaren, bortsett från förfinad insprutning och tändning, har en jämn gång. Känslan i gashandtaget, som var bra på även på föregångaren, är klanderfri. Det enda som noteras är sporadiska avgaspuffar från ljuddämparen vid avslag från högre varvtal, tufft – töntigt, det låter lite i alla fall. I byarnas smala gränder gör den hanterliga insprutningen sitt, lättkördhet är nyckelordet och den smala midjan som radtvåan möjliggör bidrar även den. Kopplingshandtaget är lättarbetad och går, precis som bromshandtaget, att justera i fem lägen. Växellådan är smidig och inte en enda felväxling under provkörningen talar klarspråk. De få vibrationer som motorn utsöndrar, tas effektivt upp av gumminfästningarna som har tillkommit för styre, motor och fotpinnar.

Från botten, upp till 7 000 varv, drar motorn med jämn effekt. Körbarheten i intervallen passar bra för nybörjare eller för den som bara vill glida runt. Det är kanske fel att säga att »helvetet brakar loss« därefter, men porten öppnas åtminstone på glänt och karaktären ändras dramatiskt. Effekten räcker till och blir över på de krokiga vägarna.

 

Fjädringen känns i sin helhet som en gyllene medelväg; bak är den mjuk i sin grundinställning och fram känns den något styvare. ­Bakre stötdämparen har justerbar retur  medan framgaffeln helt saknar inställningsmöjligheter. På versionen med ABS-bromsar har framgaffeln försetts med styvare fjädrar för att förhindra att den ska bottna vid inbromsning, något som kunder klagat över på den tidigare modellen. Någon märkbar skillnad är dock svår att känna av när den äldre modellen inte finns på plats.

Modellen utan ABS har fin känsla i bromshandtaget och det är ett nöje att nypa åt långt in i svängarna, med ABS är känslan mer diffus och systemet bryter in tidigt. På grus händer det till och med att den låser upp tillräckligt länge för att jag ska släppa taget, på asfalt fungerar däremot systemet som det ska.

Instrumenteringen är omdesignad och varvräknaren och hastighetsmätaren har bytt plats. Tyvärr är effekten den att dess triangulära former inte ger någon vidare visning av endera. Som plus noteras att bränslemätare har tillkommit.

Efter att ha kört vilse och tagit följe med ett gäng grekiska journalister, sett hastighetsmätaren gå i botten, åkt lite mer vilse, så kändes det både skönt och kul att kunna summera två dagars körning:

Nya ER-6n är samma trevliga glädjebuffé som tidigare modell, men med snäppet finare råvaror. Den är lättkörd samtidigt som den bjuder på utmaningar för den erfarna. En rolig körupplevelse med en minst lika underhållande ekonomisk kalkyl.

 

Plus
Lättkörd med ett fint chassi. Bra körställning och en underhållande motorkaraktär.

Minus
Mjuk fjädring stoppar den vildaste körningen. Otydlig instrumentering.

Publicerad i Bike nummer 1 2009.
Text: Oscar Algott
Bild: Kawasaki