20 april, 2024
Husqvarnas WRE 125:a har mycket av samma stämning, som återfinns i fabrikens riktiga endurohojar. Många delar och måttförhållanden är direkt lånade från racehojarna.
Tack vare dessa drag är Husqvarnan ett bra val för de förare som vill ha en hoj som är smidigt hanterbar och som har vissa terrängegenskaper. Även om WRE:n inte är i klass med tävlingsenduro i terräng, så kan man ändå ta en sväng på skogsvägar och öppna gasen lite grann. Å andra sidan är hojen riktigt smidig vid körning i stadstrafik.
Körställningen är upprätt och det breda styret gör att förarens händer står brett isär. Sadeln är lång, hård och smal. Den är inte särskilt bekväm vid landsvägskörning, men det är lätt att röra sig på den, byta körställning och styra hojen genom att skifta sin egen vikt. Ramen är lagom smal vid förarens fötter, vilket ger en bra körställning vid stående körning. Kylarvingarna breddar hojens framdel på typiska enduromanér.
Bromsarna är bra, lagom effektiva med bra känsla
Hojen har grovmönstrade däck som är i enlighet med de officiella reglerna; de har extremt bra grepp på sandbana, men på asfalt ger däcken sämre grepp. WRE:n är snabbstyrd, den är verkligen lätt att växla riktning.
Tvåtaktsmotorn har ett vasst motorljud, den påminner mycket om tävlingshojarnas råa motorljud.
Motorn reagerar snabbt på gasen och känns vass. Den har ett bra gassvar och även fast bottenregistret är ganska svagt, så är hojen pigg på de högre varven.
Med tanke på landsvägskörning, så var motorns vibrationer på de högre varven negativt.
Ettans växel är verkligen kort, i snabb acceleration studsar hojen snabbt iväg, men man måste växla till tvåan nästan på en gång. Annars kändes det som att utväxlingen passade hojen alldeles utmärkt.
Växelspakens rörelse är kort och det är lite krångligt att hitta friläget när man ska stanna.
Fjädringen tål även raska hastigheter på småsvåra stigar. Den lämpar sig inte för hopp och svår terräng, men passar utan vidare för lättare terrängkörning.
Framgaffeln kändes mjukare i förhållande till bakfjädringen, på asfalt orsakade detta marginell överstyrning vid kurvtagning i höga hastigheter och lite orolighet på ojämnt underlag.
Från förarens plats känns styranordningen racemässigt spartansk, instrumenteringen är en likadan mätarpanel som hos enduromodellen. Dess meny är lite besvärlig att använda under körning.
Motorns racemässiga drag torde vara skälet till att bensinåtgången under provkörningen var 0,74 liter per mil. Det är inte orimligt mycket, men lite i överkant jämfört med storleksklassens allmänna nivå.
Topphastigheten för WRE:n, som lämpar sig bäst för terrängkörning, uppmätte vi till 115,6 kilometer i timmen.
I bromstestet stannade hojen som bäst från hundra kilometer i timmen på 45,5 meters bromssträcka.
Mätarens display var exakt, när den visade 50 kilometer i timmen, så var den verkliga hastigheten 49 och vid 100 var det 100,3 kilometer i timmen.
Plus:
Smidiga köregenskaper gör den lika lättkörd i terrängen som i rusningstrafiken.
Minus:
Motorns råa motorgång. Låg utväxling. Hård sadel.
Publicerat i Bike nummer 11/12 2006.
Av: Sami Salonen
Foto: Gerry Nordström
