Honda VFR 1200 F

De fem milen från Marbella, precis vid Gibraltar, upp till byn Ronda är en enda sammanhängande roadracingbana, kurvor kommer tätare än någon annanstans och asfalten är av yttersta kvalitet. Den 267 kilo tunga Hondan dansar uppåt med pondus och påminner om en väldig tiger på språng över slätten. Den höga vikten märks av – men ett sportigt chassi, en överraskande offensiv körställning och en stark motor gör det hela till en fest.

Jag ångrar inte valet av mitt racingskinnställ när både fotpinnar och knän flörtar vilt med den spanska marken. VFR 1200 F är en betydligt sportigare motorcykel än vi hade kunnat ana. Framför mig såg jag en förvuxen version av lillebror VFR 800 F, men fick serverat en best på 1200-kubik med potential att knocka etablerade högfartstourers. Mitt i godispåsen sitter en helt nyutvecklad V4-motor och det finns en 30-årig historik bakom Hondas hjärtebarn: 1979 var nr500 först ut med v4 och vi känner alla till historien om populära VFR 750 och inte minst Superbike-succén med rc30. Motorn i VFR 1200 F har teknik från både Hondas motocross- och MotoGP-maskiner. Det har bidragit till att skapa en så kompakt motor som möjligt.

 

Det första som slår mig när jag sätter mig på motorcykeln är hur smal den är. Med benen närmare varandra får jag en bättre känsla för motorcykeln vid aktiv körning.

Imponerar gör också den nya instrumenteringen. Någon i Japan förtjänar förstklassig sake för sitt arbete. I mitten sitter den tydliga varvräknaren, omgiven av två digitala displayer på vardera sida – enkelt, överskådligt och snyggt.

Det sistnämnda adjektivet är frestande att använda sig av när vi ser närmare på designen. Linjerna över fronten, sidorna och tanken ger tydliga associationer till V4-konceptet som Honda visade på den internationella motorcykelmässan i fjol. Den såg extremt futuristisk ut, men dagens VFR 1200 F är oerhört verklig, finns det ens något modernare?

 

Självklart har Honda försett modellen med deras lyckade kombibromsar och ABS. Fram sitter dubbla sexkolvsok och två 320-millimeters skivor – bettet är fantastiskt. Under den offensiva körningen på bergsvägarna använder jag oftast bara pekfingret till att kontrollera bromsen. Känslan är bra, men tillslut får jag nypa till med fler fingrar när det blir tal om hårda inbromsningar. Kombibromsarna fungerar riktigt bra – jag trycker ner bromspedalen allt vad jag orkar och den stora motorcykeln stannar balanserat och effektivt. Fotbromsen aktiverar frambromsen och vice versa vilket ger en lysande bromsverkan – få kan det här bättre än Honda. ABS-systemet arbetar även det synnerligen diskret.

 

Bromsarna ges korta andningsuppehåll på väg upp mot Ronda. Under de tre sista milen ligger jag konstant på trean. Motorn drar bra hela vägen från 3 000 varv upp mot rödstreckningen som börjar vid 10 000. Bäst trivs den i trakterna kring 7500 varv där motorn känns väldigt stark.

Slirkoppling är standard och av samma typ som i Fireblade och dess funktion gör mig inte besviken längs den kurviga bergsvägen.

Både chassi och körställning är betydligt sportigare än jag förväntat mig. Bägge delar lutar mer åt ren sport än touring. Fjädringskomponenterna osar kvalitet och den 43 millimeter tjocka framgaffeln imponerar mest. Motorcykeln är mycket precis och stabil i kurvorna. Den ligger bergfast och jag upplever det aldrig som svårt att hitta ett bra spår genom de snabba böjarna. Framgaffeln är troligen inte många snäpp under nivån på den hos Fireblade. Den höga vikten bidrar till ytterligare stabilitet men även viss tröghet. Den bakre stötdämparen är även den fast och nästan en smula stötig vid mindre ojämnheter hos asfalten. Det är tal om riktigt sportiga egenskaper för landsvägskörning. Framgaffeln erbjuder steglös justering av förspänning. Den bakre stötdämparen har 25 lägen för förspänningen och steglös justering av returen.

VFR 1200 F blev en överraskande bekantskap. Är du den sportinriktade typen, men uppehåller dig på landsväg mestadels av tiden, så är VFR 1200 F troligen ett betydligt smartare väl än en ren supersport byggd för bana. Med VFR 1200 F får du riktiga sportkvaliteter, utspädda med en liten dos komfort i form av en körställning du kan leva med och en motor som bjuder på mängder med kraft långt ner i registret. Något som är mindre slitsamt att leva med än varvtalshysteri. Söker du lyckan i sporttouring-segmentet kan det hända att du blir besviken på modellens hårdföra prestanda – eller så faller du pladask. En sak är dock säker, det står klar att Hondas hetaste modell på länge inte är någon traditionell sporttourer. Det är en Road Sport – alltså sport för landsväg. Något jag gillar lika mycket som »lappen« kommer att misstycka.

Plus
Mycket stabilt och sportigt chassi. Grymt vridmoment långt ner i registret. Fantastiska bromsar.

Minus
Få svagheter, men den som förväntar sig en mjuk sporttourer blir besviken.

Publicerad i Bike nummer 1 2010.
Text: Morten Broks
Foto: Honda

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: