Honda CB500F/CBR500R

Körglädje. Det är ordet vi får höra om och om igen på pressvisningen innan provkörningen av Hondas CBR 500 R och CB 500 F. Vid utvecklingen av Hondas nya modeller för ­A2-klassen har tillverkaren koncentrerat sig på att bygga körglada motorcyklar. På pappret ser det inte så kul ut, med under 50 hästkrafter och en vikt på nära 200 kilo. De borde väl ha tre gånger så mycket effekt och vara ett par tiotal kilo lättare för att vara roliga. Eller?
Honda är en av de första med motor­cyklar som är speciellt utvecklade för den nya ­mellanklassen – A2. I själva verket finns det tre modeller med samma drivkälla och baskonstruktion. Enligt Honda är ett av målen med femhundramodellerna att väcka liv i den mindre twin-klassen. På 60- och 70-talet hade Honda flera sportiga modeller med radtvåor i sitt modellprogram, som fick leva i skuggan av den legendariska CB 750. 
Dagens CB 500 F påminner om CB 1000 R, CBR 500 R liknar en Fireblade som krympt i tvätten och CB 500 X ser ut som en mindre version av Crosstourer. Av denna trio fick vi provköra de två första under den värmande vårsolen i Katalonien.
Modellerna är utrustade med samma 471-kubiks radtvåa på 35 kilowatt. Honda ­säger att de lagt extra tid på motorns utseende, vilket resulterat i att denna lämnats synlig även i  modellen med kåpor. Drivkällans design ska påminna om släktbanden till Fireblade, precis som de Y-ekrade fälgarna.
Det engelska uttrycket ”simple is beautiful” passar till lill-Hondornas chassi och bromsar. Fram sitter en traditionell teleskopgaffel på 41 millimeter ackompanjerad av en enkel bromsskiva på 320 millimeter med tvåkolvsok. Baktill är det heller inga nyheter, en enkel stötdämpare med justerbar förspänning sköter dämpningen. ABS-systemet, som bara väger två kilo, är en av få saker som bryter av som ett välkommet och modernare inslag.
 
När vi provkör på landsväg får jag ta mig an ­F-modellen, den nakna versionen med brett styre och upprätt körställning. På vägen till bergen kör vi en sväng genom staden där F-versionens smidighet övertygar. Trots en vikt på 192 kilo känns den lätt och är smidig att hantera. Den några kilo tyngre ­CBR-modellen är varken tung eller trög att köra, men ­F-modellen strået smidigare att hantera i stadstrafik. Tack vare den smala ­sadeln och en sitthöjd på 790 millimeter når de flesta förarna ner till marken. 
R-modellen med kåpa har clip-ons, där förarens överkropp flyttas längre fram och neråt, men den kan trots detta inte kallas för sportig. På gata känns dock den kompaktare R-versionen väl liten för en testförare på 185 centimeter. 
Reglagen är funktionella och av hög kvalitet. Kikar vi däremot på broms- och kopplingsgrepp kan vi snabbt se att Honda sparat pengar, då de saknar justering. Den digitala instrumenteringen är tydlig, men tyvärr går det inte att styra menyn från styret. R-modellens helkåpa ger inte oväntat bättre vindskydd i motorvägshastighet, men ­F-modellens vindavvisare är inte dålig den heller.
 
Den tvåcylindriga motorn har en trevlig karaktär och ger hojen nog prestanda vid lagliga hastigheter. Den går mjukt och ger knappt ifrån sig några vibrationer. Även insprutningen sköter sitt jobb bra och på typiskt Honda-manér fungerar växellådan utmärkt och utväxlingen är väl anpassad för användningsområdet.
På kurviga vägar är båda modellerna mycket underhållande, speciellt när det är riktigt tätt mellan svängarna. Vi fick även provköra R-modellen på banan i Parcmotor Castellolí. Där hejdades framfarten i synnerhet av däcken, men chassit är välbalanserat, och man saknar helt ärligt inte möjligheten att kunna justera fjädring eller bromsgrepp. Bromsarna och ABS-systemet övertygar och ger bra känsla.
Hondas 500-kubikare är trevliga bekantskaper som visar att låg effekt inte behöver vara synonymt med tråkiga motorcyklar. Trots att hojarna är väldigt lika varandra, har de helt klart olika karaktär och båda är underhållande på sitt eget vis. Köregenskaperna är moderna och det finns tillräckligt med prestanda för att kunna framkalla ett leende. När man lägger till det låga inköpspriset och de rimliga ägandekostnaderna, skulle det inte vara överraskande om hojarna även hittade en plats bland förare med tungt körkort.
Jag ogillar begreppet ”förnuftiga motor­cyklar”, men nu kan det inte hjälpas. Dessa hojar är verkligen förnuftiga – också.
Plus: Rolig. Tillräcklig prestanda, bra ­körbarhet och lätt att hantera.  Mycket hoj för pengarna. 
Minus: Väl små för större förare. 
Publicerad i Bike nummer 5 2013
Text: Petri Suuronen
Foto: Honda