Harley-Davidson FLHX Street Glide/Honda GL 1800 F6B Bagger

Avslappnad och stressfri körning mot solnedgången på en oändlig väg genom vildmarken. En prärievarg springer över asfalten och gömmer sig bakom en kaktus. Han kikar försiktig genom taggarna för att se vad det är som närmar sig. Motorcykelföraren märker en bil som har stannat på den öde vägsträckan och svänger av för att erbjuda sin hjälp. Under huven hittar han inte bara en sprucken kylarslang utan även ett attraktivt och potentiellt resesällskap.
– Behöver du skjuts, frågar föraren, och snart fortsätter resan mot solnedgången med två på hojen.
Många anser att detta är det bästa sättet att åka motorcykel, och när det gäller ­cruisers stämmer det verkligen. Bagger-hojar är den mest autentiska formen av denna stil. Motorcyklarna är oftast stora, välutrustade och potenta långresejärn. Körupplevelsen störs inte heller av för stora vindrutor. En låg ruta fungerar som vindskydd, men filtrerar inte bort ­upplevelserna från omgivningen.
 
Harley-Davidson är klassens måttstock. Tillverkaren har tillmötesgått byggare som tycker om att sänka och klä av Electra Glides genom att till 2006 presentera FLHX Street Glide. En hoj som Willie G. Davidson sägs till en början ha byggt åt sig själv. Hjärtat är den välbekanta Twin Cam-motorn på 103 kubiktum och hojens uppkäftiga attityd kompletteras av en hel massa kromglans.
Street Glide ställs emot nykomlingen Honda GL 1800 F6B Bagger, som är en avskalad version av Guldvingen. Den har fått stilenligt låga kåpor och en lägre sadel samt en något mer sparsmakad utrustning. Motorn är ­samma boxersexa på 1 832 kubik som i Guldvingen och trots att den nya modellen har fått en mer strömlinjeformad design, är likheterna med ursprungsmodellen uppenbara.
Men vilken är bäst av dessa två? När det gäller baggers är känslan oftast viktigare än hojarnas faktiska köregenskaper. Vi börjar vår utvärdering på en mack tre mil norr om Helsingfors, där jag har parkerat Hondan i väntan på Kenneth, som hämtar Harleyn.
Snart svänger han in på parkeringen ­ackompanjerad av ett ordentligt muller. 
– Det här är den perfekta hojen, flinar han när bränslet strömmar ner i tanken. Om man frågar honom, har vinnaren tydligen redan utsetts.
Efter en snabb däckkontroll bestämmer vi oss trots allt för att fortsätta utvärderingen. Born to Be Wild från Steppenwolf dånar från hojstereorna när vi styr ut på slingrande ­vägar mot Tammerfors.
 
När man grenslar Street Glide är det lätt att förstå varför motorcyklar från ­Harley-Davidson är så populära. Hojen har ett överflöd av karaktär, vilket blir tydligt direkt när man startar motorn. Ett välbekant vrål ekar från avgasrören och man kan känna de pump­ande kolvarna med varenda cell i kroppen. Hojen är tung att baxa runt i låg fart och den massiva känslan försvinner inte när man ­rullar iväg.
Harleyns körställning känns något kompakt för en förare på 185 centimeter. Kombinationen av den breda tanken, den stora luftboxen och de relativt smala fotplattorna gör att fartvinden försöker sära på benen. För den nästan tio centimeter ­kortare testföraren Kenneth känns förarergonomin bra.
Vid körning försvinner en del av vibrationerna, men H-D:n vibrerar ändå en hel del trots gummiupphängningar. Kombinerat med turbulensen som orsakas av vindutan börjar hjälmen att skaka och komforten försämras när tempot stiger över 80 km/h. Överraskande nog känns vibrationerna knappt av på passagerarplatsen. Dessvärre lockar inte den obekväma ­passagerarsadeln till några längre färder.
 Kenneth som är lite kortare har inga klagomål på den låga vindrutan. 
Harleychassit verkar endast vara till för släta asfaltsvägar. Tjälskador resulterar i elaka slag mot njurarna och kastar upp föraren ur sadeln. Inför en annalkande kurva bör vägens beläggning iakttas extra noggrant för att undvika otrevligheter. 
Bortsett vibrationerna är motorn väldigt trevlig och effekten förmedlas på ett flexibelt sätt som passar hojen karaktär. Den protesterar endast vid segdragning på riktigt låga varv. Utväxlingen fungerar bra och sexans växel är en direkt överväxel vid längre etapper. Den lättanvända kopplingen förmedlar en bra känsla. 
Frambromsen är dessvärre kraftlös och okänslig, men bakbromsen kompenserar något och är både effektiv och känslig. Och som tur är assisteras Harleyns bromsar av ett ABS-system.
 
Den analoga instrumenteringen är traditionell och lättavläst. Bakgrunden ser billig ut och bryter tyvärr mot hojens stil. Farthållaren är ett trevligt tillägg på motorvägen och Harley-Davidsons blinkers som stänger av sig automatiskt när du svängt klart förtjänar beröm. Stereon kommer från Harman Kardon, men det högklassiga ljudet får man tyvärr endast njuta av i låg ­hastighet. De smala sidoväskorna är relativt stora.
Hondan är en betydligt mer lätthanterlig ­bekantskap. När man rullar igång hojen är den höga vikten som borttrollad och trots att de massiva kåporna får F6B att kännas stor, är det i verkligheten en väldigt smidig och lättkörd motorcykel.
Körställningen är naturlig och den mjuka sadeln lockar till längre körpass. Den enda svagheten är att foten kan komma åt motorn när den söker efter växelväljaren.
För undertecknad känns den låga kåpan bra och den orsakar ingen turbulens, men Kenneth upplever att fartvinden hamnar i halshöjd. Motorn är helt fri från vibrationer vid både tomgång och körning. Passagerarsätet är okej, men man glider bakåt vid acceleration.
Även Hondas fjädringen verkar vara till för bättre vägar än de vi har här uppe i  Norden. De största groparna gör att den slår igenom, men den mjuka sadeln hjälper till att skydda njurarna. I övrigt är chassit ­utmärkt och hojen låter sig lätt kastas in i tajta ­kurvsektioner.
H-D-motorn är inte dålig, men Hondans boxersexa är alldeles suverän. Det finns gott om kraft genom hela registret och den drar silkeslent från tomgång. Precis som man kan vänta sig är utväxlingen mycket välavvägd. Kopplingen är känslig och lättanvänd och ABS-bromsarna är mycket effektiva. De arbetar konsekvent och tryggt.
Den analoga instrumenteringen är lättavläst. ­Stereosystemet är omfattande precis som dess mångsidiga kontrollpanel. Radion hörs betydligt mycket bättre än Harleyns dito och ljudet börjar inte susa förrän tempot stiger över hundra kilometer i timmen. 
Ett ytterligare plus för Hondan är de stora sidoväskorna som är väldigt praktiska.
 
Efter ett par dagar har testförarna bildat två helt olika uppfattningar om vilken av hojarna som är bäst. Eftersom provkörningar dock inte handlar om demokrati, så hamnar ­Harley-Davidson på andra plats i duellen. Det är en karismatisk motorcykel med gott om karaktär, men Hondan är helt enkelt bättre. Harleyns största nackdelar är turbulensen och vibrationerna som gör att armarna och benen håller på att domna. Harleyn är dock överlägsen i en gren. Vi utförde nämligen en informell undersökning på torget där hundra procent av alla tillfrågade kvinnor valde ­Harleyn.
Honda F6B är en högpresterande, rolig och komfortabel motorcykel som klarar både långresor och rundor till korvkiosken. Den har också för sin storlek riktigt bra acceleration, det gäller att passa sig vid rödljusen om en F6B kör upp bredvid. Trots att utrustningsnivån kunde varit högre är basegenskaperna fina och allt fungerar så bra som man bara kan förvänta sig av en Honda. Hojens utseende väcker även debatt i testlaget. Kenneth tycker att den rödsvarta plastmaskinen känns tråkig och saknar lite kromglans. Om man frågar undertecknad är det inte nödvändigt med krom, för ­Hondan fungerar ju utmärkt – chrome won’t get you home… 
Publicerad i Bike nummer 9 2013
Text: Petri Suuronen
Foto: Valtteri Nygren