En värsting i lyxförpackning

Kawasaki började rita på sport­tourern Z1300 cirka fem år innan den ­europeiska avtäckningen i Tyskland 1978. Mödan hade legat på att ta fram en kraftfull motor som kunde bräda ­varenda konkurrent när det gällde ­effekt­siffror. På 70-talet var den effektivaste vägen dit slagvolym. Vad åskådarna fick bevittna den där dagen i Köln 1978 var en koloss på två hjul.

En vätskekyld rak sexcylindrig motor på knappa 1 300 kubik hade skohornats in i en stabil dubbel vaggramskonstruktion. Via en femväxlad låda och flerskivig våtkoppling skickades 120 hästkrafter till bakhjulet med kardanaxel. Vid premiären, och under några år efter lanseringen 1979, matades motorn med bränsle och luft via tre stycken 32 ­millimeters Mikuniförgasare. Dessa byttes sedan mot ­insprutning som ska ha jämnat ut effektkurvan och skänkt maskineriet tio extra hästkrafter. Den fina gången i den raka sexan var exklusiv och sången agressivt vass vid gaspådrag.

Tyngdpunkten var förhållandevis låg men så också markfrigången på grund av det breda motorblocket. En Z1300 ska helst släppas lös på breda landsvägar med långa svepande kurvor. Får man önska gör det inte heller något om sikten är god, frambromsarna med dubbla 260 millimeters skivor fick kämpa hårt när den drygt 300 kilo tunga sport­tourern skulle hejdas. 

Det utkämpades under en kort period en udda strid mellan Z1300 och Hondas CBX 1000. Honda hade varit ett år snabbare än Kawasaki att få ut sexcylindriga CBX på marknaden, detta tack vare en rekordkort ­utvecklingstid på två år. Vi kan med facit i hand se att den mer lätthanterliga Hondan nog gick hem på bredare front än den tyngre och törstigare Kawan. Men för den som sökte en hoj med pondus och effektsiffror därefter fanns bara ett val. 

Det är omöjligt att nämna Kawasakis sex­cylindriga slagskepp utan att få upp Arto Nyqvist på näthinnan, Finlands egen Evel Knievel, som slipade ned sina träskor i 200 blås bakom en nära nog standardutrustad Z1300. För att inte tala om bedriften att ”tolva” hojen, med en krossad baklykta som bevis. 

Produktionen höll i sig i tio år och Z1300 kom även som kåpklädd touringhoj under beteckningen ZN. Det finns även sorgliga ­exempel på sidvagnsbyggen av modellen. Nej, en riktig Z1300 ska gå kåplös och elda bakdäck. För föraren gäller dresscode à la Arto Nyqvist; öppen kruka och träskor.