Ducati Monster S4R / H-D Night Rod Special

En dov ljudmatta. Sedan två siluetter i kontrast med mot gatornas neonljus. Allmänhetens uppmärksamhet fångas effektivt upp. Det första som hörs är mullret innan synen blir ordentligt påpasslig. Små barn pekar intresserat, medan föräldrarna ser imponerade och avundsjuka ut, och många slänger långa blickar efter Harley-Davidson Night Rod Special och Ducati Monster S4R. Motorcyklarna får helt klart stadens jäktade invånare att stanna upp och drömma sig bort. »Det där hade kunnat vara jag som glider i sommarnatten«, tänker de. Det är hojarna som fångar intresset, något som även återspeglas på föraren, som helt utan plastikkirurgi får känna sig tuffare. Priset för en känsla av att se bra ut är dock högt.

– Vad kostar den gråröda? 75 000 kronor, eller? Jaha, 135 000. Den är ball ändå, säger Roberto, nyfiken servitör på en trendig pizzeria.

Båda är motorcyklar som villigt låter sig parkeras utanför en uteservering och posera. Rock’n’roll är ett av ledorden för dessa två. Det höga priset motiveras med en särskild image som de japanska konkurrenterna inte kan leva upp till på samma sätt.

– Night Rod Special drar alla blickar till sig och ser ond ut. Imagen är H-D men den tilltalar alla, båda unga killar, tjejer och gubbar. Utstrålningen är fetare än hos Ducatin, säger Olle Rahm vid en fikapaus efter att en äldre herre frågat om modellen.

Efter intagen latte försvinner de exhibitionistiska behoven mer och mer ju längre bort från baristas och kanelbullar vi rullar. Båda har tungjobbade kopplingsreglage men Night Rod Specials klumpiga tyngd och flacka gaffelvinkel gör den till en sämre vän i staden.

Känslan av rätta vibrationer är gott avvägd i båda, det känns att det sitter en häftig motor i ramen, men det blir aldrig jobbigt. Speciellt på H-D:n är motorns liv bättre dolt än Ducatins hårdare gång. Motorerna i sig ser till en början ut att vara lika. Båda är vattenkylda twinnar omkring tusen kubik och ungefär 120 hästkrafter.

Trots likheterna på papperet skiljer de sig vid fysisk användning. Den Porsche-utvecklade Revolution-motorn i Harley-Davidson gillar att varvas och ger maximal effekt högt upp i registret. Ducatins motor kallas ­Testastretta och har som vanligt från tillverkaren tvångsstyrda ventiler. Den svarar blixtsnabbt på gas över alla varvtal och är mer effektiv men har inte lika mycket karaktär som konkurrentens motor. Båda har tillräcklig effekt för rödljusrace respektive bakhjulsåka.

 

Ute på landsvägen där inga åskådare finns att visa upp sig för märks köregenskaperna tydligare. Monster S4R är galen i svängar, på ett positivt sätt, och har ett utmärkt chassi. Körställningen motsvarar hojens personlighet, upprätt med en lätt känsla av sportig framåtlutning och naken okonstlad natur. För banåkning är det svårt att stoppa undan högerfoten som hamnar i kläm vid avgasrörens värmeskydd.

Långt ner, lätt bakåtlutad och lite som en märla med både armar och fötter långt fram, fångar föraren på Night Rod Special lättare upp vinddrag och ryggont. Det gäller särskilt långa förare.

Det 240 millimeter breda och platta bakdäcket gör att minsta spår i vägen känns och tar tag i hela ekipaget som blir spårkänsligt. Vid kurvtagning i lägre farter vill framhjulet gärna falla inåt och hojen blir trögstyrd på grund av tyngden och hjulbasen. Uppe i fart blir det bättre och känns mer stabilt men till Monsters glatt svängiga nivå är det långt. Bakdäcket är dubbelt så brett som framdäcket och det är inte helt optimalt. Att H-D:s ­designers har fått överhanden är klart, form har fått gå före funktion. Genomgående märks det att det praktiska ofta är åsidosatt till förmån för något mer vackert att titta på.

Bromsarna är en positiv överraskning där Ducatins radialmonterade Brembo-ok utmärker sig som förstklassiga med fin känsla och grym effektivitet. Harleyns bromsar når inte riktigt upp till samma nivå men jämfört med tidigare bekantskaper av tillverkarens bromsar står dessa i en klass för sig. Lite mer handkraft behövs dock jämfört med Monster.

 

Dessa motorcyklar lever på sin exklusivitet och utstrålning. Ingen erbjuder egentligen något som de japanska tillverkarna inte kan leva upp till, förutom det där lite extra. En särskild aura som alla kan känna men inte sätta fingret på. Märket med dess historia och rykte går inte att komma ifrån. De som köper dessa motorcyklar behöver förmodligen inte fundera på var den billigaste frappuccinon finns, bara var hojen står snyggast.

Skillnaden i parkeringsvärde, fluktindex och blickfång är inte så stor som skillnaden är att köra dessa två. Night Rod Specials användningsområde är smalare, ­Ducatin är en mer användbar motorcykel som ger mer körglädje till ett lägre pris. Det behöver inte betyda att den är sämre på att få kaffesörplarna att sätta drycken i halsen och slutligen vinna deras åtråvärda gunst.

Publicerad i Bike nummer 4 2008.
Text: Marc Malmqvist
Foto: Mats Carlsson