Ducati Monster 620

När Miguel Angel Galluzzi inför modellåret 1993 satte pennan på pappret och skapade Ducati Monster gjorde han sig nog skyldig till att befästa streetfighterns position som fabriksfärdig motorcykel. Han skapade en sportig naken hoj med rena, kaxiga och framförallt egna linjer. Så klart skulle allt baseras på den 90-gradiga V-twinnen med desmodromiskt styrda ventiler omgärdad av den klassiska fackverksramen båda ritade av den framlidne Fabio Taglioni.

Förhoppningen var att skaka fram en storsäljare som skulle kunna vara Ducatis nya kassako. Till Galluzis och Ducatiledningens stora glädje blev det också så och just den mindre versionen var också den. Totalt 47 000 Ducati monster 600 och 620 sålda!

Il mostro, som den inofficiellt kallas, har verkligen varit det välbehövliga tillskottet i företagskassan man hoppades på. Intressant är ändå att monstret levt lite av en doldis tillvaro. Trots att den har varit Ducatis största storsäljare finner du den nästan inte på någons drömhojslista. Ett attraktivt pris och en stöddig uppsyn parat med körglädje tycks ha varit framgångsreceptet. Tesen att det måste vara dyrt för att vara kul har Ducati Monster med råge motbevisat. Under år 2005 bestod halva Ducatis försäljning av Monster i olika storlekar.

Först ut var Monster 900 som släpptes på marknaden 1993 strax följt av 600:an som kom 1994 och 750-kubiksalternativet som nådde handeln 1996. Den här aktuella 620S ie hade en kortare roll på scenen och var tillgänglig endast under åren 2002, då den ersatte 600-modellen, och 2003 varefter den ersattes av Monster 620ie Dark.

2007 kom Monster 695 som på Monstermodellens fjortonde år ersattes av Ducati Monster 696. Den nya Monster 696 är kraftigt omgjord utan att för den skull tappa sin modelltypiska charm.

När 620 lanserades hade Ducati låtit uppdatera motorcykeln på flera punkter. Mest uppenbart är motorstorleksökningen från 583 till 618 kubik. Detta gjordes genom att slaglängden ökades med tre millimeter från föregående modell medan borrningen förblev densamma. Ännu en detalj osynlig för ögat var de större och som brukligt desmodromiskt styrda ventiler som nu huserade i 620-motorn.

 

Desmodromiskt betyder att ventilerna är tvångsstyrda och inte som på klassiskt manér stängs med fjäderkraft utan här är det en vipparm som »tvingar« tillbaka ventilen till stängt läge. Ett system som ger högre ventillyfthöjder och snabbare stängning av ventilerna. Dessutom ger det mindre friktion i ventilsystemet då det inte finns några fjädrar av traditionell typ. Du kan faktiskt vrida runt en kam med bara fingrarna! För att ge den nya motorn än mer knuff ökade man kammarnas lyft och duration och fick därmed ut nio hästar till på toppvarv. Dessutom tilläts motorn varva ytterligare 1 500 varv per minut. Nu låg varvstoppet vid 9 500 varv.

För att ge motorn rätt andning monterades en större luftburk som släppte in renad luft till de två 45 mm Marellispruten.

Efter att ha omvandlats från luft och bränsle till hästkrafter i cylindern puffas de nybildade avgaserna ut i en nykonstruerat avgasrör med katalysator och dubbla ljuddämpare.

 

Motorn är placerad i en Ducati-klassisk trellisram med ett, till 620-modellen, förstärkt styrhuvud som sägs styva upp chassiet 30 procent.

Hur än receptet är formulerat är Ducatin en riktig nöjesmaskin. Den är både uppkäftig och kaxig och detta backas upp av en motor som också gör körningen rolig. Få hörs heller klaga på att 620:n skulle vara tråkig att köra, för det är den inte. Få människor har så kul på sina favoritvägar som Ducce-ägarna, åtminstone påstår de ofta det själva. Jag lägger inga ord emot det. Var och en är salig i sin tro och skall vi tro försäljningssiffrorna för detta monster, som inte var någons drömhoj, så är minimonstret en saliggörare. Åtminstone för Ducatis försäljningavdelning. Ja, så ock för de nöjda monsterägarna…

 

Publicerat i MC-Nytt nummer 7 2008