Ducati Monster 1100

Kustvägen kastar sig fram och tillbaka längs med bergssidan här i Sydfrankrike där den karvats fram för hundra år sedan. Längs med sluttningarna klamrar sig fashionabla hus fast, lyxbilar parkerade längs med uppfarterna och i hamnarna vi passerar ligger lyxyachter på rad. Det är pengar i luften och omgivningen är fantastisk med ett azurblått hav som bakgrund, klarblå himmel och 20 grader i luften. Men hur vackert det än är så är det skit samma. Allt kretsar kring ljudet av V-twinnen på avslag under inbromsningen inför nästa kurva. Det hade lika gärna kunnat vara Dalsland, skog och tio plusgrader och det hade varit lika kul ändå. Och att Monster är en kul hoj har fler upptäckt sedan 1992.

– Vi har hittills sålt över 200 000 Monster sedan starten, berättar Mario Alvisi som är ansvarig för Monster-serien, vilken står för hälften av Ducatis försäljning.

Men allt det där är bara siffror som är totalt oviktiga på bergsvägen. Mycket hos Monster 1100 är baserat på 696: Samma korta fackverksram där rören har samma diameter som de hos 1098R, bakramen som en enda del gjuten i aluminium, instrumenten, reglagen, fotpinnarna, för att nämna några bitar. Men känslan är trots allt klart annorlunda då Ducati höjt hela modellen 40 millimeter för att förbättra markfrigången. Det gör att motorcykeln upplevs som större och mer fullvuxen, personligen upplevde jag att man sitter väl lågt på 696. Tacksamt noterar jag även att Ducati förändrat sadeln efter vår kritik vid lanseringen av 696. Sadeln är nu högre i framkant och du sitter mer rörligt, även om jag fortfarande skulle föredra en sadel som inte var lika skålad.

 

Att markfrigången är bra råder det ingen tvekan om. Du behöver en bana för att få fotpinnarna att nudda asfalten. Mest imponerande är dock hur lätt motorcykeln är, något som underlättar i de otaliga s-kurvorna.

– Vi tycker att mindre är mer, och att mindre är Monster, berättar Mario och låter som en hel reklambyrå när han berättar att vikten jämfört med föregångaren S2R 1000 kapats med hela åtta kilo och gjort Monster 1100 till den överlägset lättaste hojen i den nakna kategorin. Teknikern Giulio Malagoli berättar lite senare om bantningskuren:

– Enkelsvingen väger bara fem kilo och ­genom att använda en ny gjutteknik för blocket, vilket gjort att dess väggar kunnat göras tunnare, har vi enbart där lyckats kapa tre kilo, berättar han och ser lika stolt ut som en nybliven pappa innan han fortsätter en närmast filosofisk och poetisk utläggning om vikten av den tio liter stora luftburken som gjort det möjligt att få ett ännu bättre vridmoment.

Från 848 har man hämtat de radiellt monterade bromsarna signerade av Brembo. Trots specifikation i toppklass övertygar de inte fullt ut. Visst tar bromsarna men de kräver förvånansvärt mycket kraft och saknar initialt bett. Än mer anmärkningsvärt är att Ducati idag helt saknar ABS i sitt modellprogram.

– Jag håller med om att det är lite av ett problem och att ABS är något som skulle passa bra på Monster 1100, tillstår Mario Alvisi.

När det gäller motorn så slås man direkt av att den har mycket effekt och vrid långt ner i registret. Det är ingen motor som du tjänar på att varva hårt. Insprutningen fungerar fint men däremot upplever jag torrkopplingen som aningen trögjobbad trots att den är hydraulisk, men ingreppet är fint. Växellådan är distinkt men även den aningen trög och hård. Samtidigt ska det sägas att det exemplar jag kör bara har gått dryga 50 mil. Det är inte omöjligt att växellådan blir lättare efter hand.

Medan solen sakta sänker sig tar jag en sväng till. Ytterligare ett par sista kilometer med ljudet av V-twinnen i fokus. Monster 1100 är en lättkörd motorcykel som man vill köra mer med. Den lyckas skapa det där luddiga begreppet »körglädje«, som i det här fallet helt enkelt handlar om att man sitter bra, känner att man är i kontroll och att motorn har tillräckligt med effekt för att inte bli tråkig även för dig som är erfaren motorcyklist.

 

Plus
Mycket lätt och smidig att få med sig in i svängen. Motor med bra effekt långt ner i registret.

Minus
ABS saknas helt i programmet. Trög växellåda och något trång körställning. Mycket värme på vänster ben i stan.

Publicerad i Bike nummer 10 2008.
Text: Magnus Johansson