Civilisationsflykt – konsten att bara dra

Tro det eller ej, men även en motor­cykelredaktör kan bli trött på vardagen. Det är klart att det är kul med all glamour, men det kan bli rätt inrutat. Den ena kändisfesten efter den andra, massor av slicks att köra slut på, lanseringar på exklusiva semesterorter, kvinnliga beundrare som inte förstår det här med ”gränser”, tyngden av stadens nycklar och så vidare. Ibland måste man bara bryta alla mönster och fly fältet, likt vilket jobb som helst. (Ja ja, keep on dreaming, reds. anm).
Det här är ett sådant exempel. En fredag i maj lider en dag av korrekturläsning och norska översättningar mot sitt slut. Friheten (läs: systembolaget och en kebabtallrik) står runt hörnet. Men sen börjar listan, den där listan över alla måsten som behöver hinnas med i helgen. Till en början är schemat öppet och allt är möjligt, men så byggs det på.
Jag kommer på att tvättkorgen är överfull, styvmor ringer och efterfrågar barnvakt, tjejen påpekar att det vore kul om kylskåpet faktiskt innehöll något och så vidare. Det är på väg att bli en helg som alla andra, men den här gången slår något snett (eller rakt, beroende på hur man ser det).
 

I all hast bestämmer jag mig för att ta min 690 Enduro, packa så lätt som möjligt och bara dra. Vart som helst förutom här. Ett tält, en sovsäck och bara det mest väsentliga dyker med ner i en packrulle. Jag har ingen GPS och eftersom jag inte kan ladda ner Google Maps i hjärnan än på några årtionden gör jag det enkelt för mig. Via en hemlig kraftledningsgata, låt oss kalla den ”Reaktortrean”, kunde jag snabbt lämna Stockholm bakom mig och direkt komma ut i naturen.
Innan avfärd får jag höra att Reaktortrean löper många mil i samma riktning i en härlig variation av övergivna traktorspår och fina grusvägar. Perfekt, lagom mycket enduro och lagom mycket finkörning. Min tanke blev kort och gott att köra längst med den så länge jag hade tid och lust, sedan slå läger vid lämplig plats.
Lagom till Stockholms rusningstrafik drar igång lämnar jag redaktionsgaraget. Ivern ökar, jag är på väg. Nu kör vi.

 

Det där med lagom del enduro stämde inte helt, i varje fall inte per min nyskapade definition. Efter bara några kilometer grus- och traktorväg måste jag, som tills för ett år sedan trodde att bakbromsen bara var för Harley-förare, ta mig an översvämmade traktorspår. Vid det första hindret tar jag en kort paus för att samla mod och undersöka djupet.
– Det är lugnt, det ser inte så djupt ut och det blir torrt igen efter femtio meter, säger jag peppandes till mig själv.
Ner i kanten av plurret. Jag arbetar med gasen och försöker att inte döda kopplingen direkt. Det här går ju ändå rätt bra. Blött och lerigt, men bra. Utan större dramatik och med ett segrande flin har jag besegrat min största fiende hittills – ankdammen i det övergivna traktorspåret. Traktorspåret blir sig likt igen och jag gasar upp för en kulle. Vad ser jag på andra sidan om inte fler ankdammar. F*n. Ankdammar så långt ögat kan nå. Så många ankdammar att de börjar se ut som svansjöar. Aja, på’t igen!
 

I ett allt mer GGN-mässigt skick tar jag mig metodiskt fram. Det blev en något större andel enduro än tänkt, men i övrigt visade sig traktorspåren vara riktigt roliga. En lagom utmanande och välbehövlig balansövning, speciellt då min packrulle ville leva sitt eget liv och inte begränsa sig till sina remmar – lite som att köra med en ovillig passagerare som lutar sig åt fel håll i varje kurva.
Riktigt fina grusvägar varvar de mer krävande traktorspåren med jämna mellanrum för att skapa en härlig balans. Det bästa av två världar. Det enda tillfället jag under dagen måste köra genom bebyggnad passar jag på att tanka, 12 liter ger inte direkt Dakar-räckvidd. 
 

Dagens körning fortgår med bara några korta regnskurar som distraktion. Jag ser färre och färre mänskliga avtryck. Vid det här laget har jag övergett kraftledningsgatan och navigerar fritt i ett stort nätverk av grusvägar och enstaka lerhål. Det börjar bli mörkt och dags att hitta en plats att slå läger.
Det blir en hel del återvändsgränder och misslyckade vägval i mitt sökande efter en passande tältplats. Kroppen känns rätt mör, inte bara efter allt körande men också det tillhörande lyftandet och baxandet av KTM:en genom de mindre framkomliga partierna. Den negativa aspekten av ett oplanerat äventyr gör sig påmind, det börjar verkligen bli mörkt nu.
Men så, med turen på min sida snubblar jag på en övergiven lägereld längst upp med en väg som naturen börjat ta tillbaka. Smidigt, då behöver jag bara sätta upp tältet och fixa ved. Redaktionen fick nyligen in ett 4Bikers-tält från Handelsboden och med sitt snabba monteringssystem gick det på minuten att sätta upp. Desto omständligare var det med brasan.
Jag är den första som erkänner att min tumme har en tendens att vara mitt i handen. Ibland hittar den rätt igen, men oftast mitt i handen. Något som gjorde sig påmint under mitt braständeri, det hjälpte inte heller att det nyligen regnat. I säkert en halvtimme försökte jag placera träbitar, gräs och diverse naturligt bränsle på olika sätt. Framgången var obefintlig. Runt en buske ser jag något rött. Där står en övergiven jeepdunk med några skvättar bensin kvar – så långt var jag från civilisationen.
 

Under en klar himmel bjuder solen på sina sista strålar genom den svenska skogen under en hastig nedgång. Lukten av eld och aska sprider sig. Ur matkassen plockas ett paket korv, potatissallad och en lättöl. Inte det vackraste matgudarna skådat, men klart tillräckligt för en utsvulten, vandrande lerstolpe.
Och så infinner den sig – tystnaden. Endast det enstaka fågelkvittret och eldknastret som konstrast. Mätt lägger jag mig på rygg och blickar mot den orangea himlen. Här ute finns ingen oro, ingen stress. Precis vad vi alla behöver då och då i en övrigt inrutad, stillasittande, kanske Svensson-mässig vardag. Äventyr, frihet och lugn i harmoni.
Mobilen vibrerar. Jag glömde stänga av den vid avfärd och har inte tittat på den sedan dess. 12 missade samtal, 36 SMS och ett meddelande från Candy Crush. Jahapp. En skara ”Vart är du?”, ”Har du vattnat blommorna?” och ”REA – 10 procent på H&M bara idag!” rinner längst skärmen. Några försäkrande SMS om att jag lever senare kastar jag telefonen in i tältet. Resten kan vänta till imorgon.

Med solen vaknar jag några timmar senare. Den friska luften slår mot ansiktet när jag öppnar tältet. Min annars typiska morgontrötthet är som bortblåst och nu packar jag istället snabbt ihop kvällens läger, sveper två Polar-mackor med räkost och sätter på nytt siktet åt slumpmässigt håll.
Förmiddagen spenderas på snarlika underlag som gårdagen, om än med något mer asfalt. Det här med civilisationsflykt går ju faktiskt att göra på bara asfalt också, det kräver oftast desto längre körning men kan vara minst lika givande! Framför allt för den som är intresserad av övergivna platser.
 

Annons

Annons

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: