Ciao – en liten gigant

Med ram av pressad plåt, veka trumbromsar och en bottenlänksgaffel som gav till och med en gammal Crescent ett svagt fortåka-glimmer var det kanske inte helst en Ciao man grenslade utanför plugget när det begav sig.
Visst fanns det en och annan som pinnande på ganska bra – minst 50 blås! – och de flesta kände nog till någon som på omvägar minsann ”visste att det fanns en italiensåld variant på 125 kubik”.

Eller om det var att den toppade 125 km/h. Exakt hur skrönorna breddes ut minns väl ingen men oavsett det så dök det aldrig upp någon 125:a och ska en Ciao närma sig 125 knutar vill det nog till en skapligt brant backe (90 grader?).

Konstruktionen är enkel men smart. Den milt långslagiga motorn på 47 kubik kopplas med variator till bakhjulet vars nav innehåller en reduktionsväxel samt en frikopplingsfunktion så att moppen ska kunna cyklas. Inte för att det borde behövas, fullt tank på 2,8 liter ska räcka minst 20 mil, och den som trampat fram på en Ciao vet att den bara är en snäppet bättre cykel än en flakmoppe.

Tvåtakt där oljan blandades direkt i soppan var normen och i svensk tappning var ( är) Ciao en klass II-moppe vilket innebär en hästkraft och en toppfart på 30 km/h. För att kyla bort eventuell överskottsvärme jobbar fartvinden tillsammans med en fläkt.

Fjädringen består som sagt av bottenlänk fram och fjädrad sadel bak, vissa versioner har även fjädrad sadelstolpe. Och apropå versioner såldes tidiga Ciao i en massa utföranden med stolta och fantasieggande namn som Special, Lusso, Super Confort, Arcobaleno samt Rinnovato 2 Super Confort (längsta namnet) för att nämna några.

Skillnaderna mellan modellerna kan handla om subtila saker som elektrisk tuta eller en extra dekorlist. På slutet falnade entusiasmen och modeller som Ciao Teen med gjutna fälgar eller Ciao Mix med separat oljetank fick krama ur det sista ur marknaden.

Under sin storhetstid uppskattades Ciao främst för vad den var, ett smidigt och billigt transportmedel, vilket egentligen är otacksamt då alldeles för få ägare skänkte sin trogna trampmoppe en vänlig tanke. Och på samma sätt har Ciao, snudd på obemärkt, gått från att vara en naturlig del av stadsfaunan till utrotningshotad eller i till och med helt utdöd.

När såg du en Ciao senast?