Can Am Spyder

Snöskoter på hjul. Bättre liknelse än så är svår att få fram i nyktert tillstånd. Bombardier, skoter- och arbetsmaskinsjätten från Kanada, bytte namn till Can Am 2006 och började redan då fila på en vändning i företagets historia, som innan dess innefattat mestadels vatten- och snöburna fordon.

 

Spyder är byggd kring en stålbalksram som löper från bakre hjulaxeln till den billiknande framhjulsupphängningen. Konstruktionen är framtagen för att ge en så låg tyngdpunkt som möjligt. Motorn är tillverkad av Rotax och är en snällare version än den som sitter monterad i Aprilias sporthoj RSV 1000. Effekten är dock lägre för att matcha den annorlunda konstruktionen och dess användningsområde. Vidare är växellådan i detta fall femväxlad. Sexan har ersatts av en mekanisk backväxel, vilket är välkommet med tanke på Spyders vikt. Körmässigt är Can Am Spyder i en klass för sig. Generalagenten ber ödmjukast de som provkör att inte likna den vid något som finns i dagsläget, vilket är förståeligt efter bara några kilometer. Spyder förväntas bete sig som en go-kart men kränger utåt i kurvorna och är tungstyrd. Snöskoter på hjul är det första som slår mig när jag bromsar in för att ta del av slingervägarna runt Frescati i Stockholm.

 

Styrningen är diffus och hela skapelsen känns vinglig. Så fort du tänjer lite på gränserna klipper de elektroniska hjälpmedlena in och hämmar förarens tilltag. Systemet är utvecklat av Bosch och fungerar som en kombination mellan ABS, antispinn och antisladd. Så fort det börjar bli roligt rycker Bosch dig i kragen och tar ner dig på jorden. Det mest framstående hos Spyder är komforten. Den breda dynan gör långresor till en dröm för två och lastutrymmet framför rutan sväljer 44 mjölkpaket. Den 27 liter stora tanken ger även en imponerande aktionsradie.

Kunderna förväntas vara de som inte »får« köra motorcykel och inte har råd med en sportbil. Säkert rätt, men mitt hjärta vinner den inte förrän någon berättar hur man kopplar sig förbi de hjälpmedel som gör den till ett karaktärslöst mellanting. Då, och helst på snö, blir det underhållande!

 

Plus
Uppseendeväckande som få. Bra värme för benen, trots att det är kallt ute. Fina pack­möjligheter. Aktionsradien.

Minus
Alldeles för många elektroniska hjälpmedel som gör den karaktärslös. Otymplig! Diffusa köregenskaper.

Publicerad i Bike nummer 3 2008.
Text: Niklas Carle